Fast i loopen och sugigt klättertrams

Edge of Tomorrow (2014)

Enligt mig går gamle Tompa Krusbär en ny tid till mötes.
En ny peak i karriären? Han tycks utrustad med ett sorts sinne som låter honom välja synnerligen rätt roller så här i 50+-stadiet av livet. Inte alltid de djupaste, märk väl, men rätt.

Som här. Från en feg officer till en superstridis med både hjärna och hjärta i ett märkligt, smutsigt och högteknologiskt krig mot en utomjordisk ras som bara vill skövla jorden sådär rakt upp och ned som de flesta badass-aliens vill göra nuförtiden i svindyra Hollywoodalster. Rullen bjussar på sedvanlig bombastisk och imponerande CGI som ibland gör den till ett renodlat tv-spel, men det gör inte så mycket då underhållningen ändå trycks in på ett ganska lurigt och kanske lite udda vis. Och mitt i all…en sorts mörk, vriden, humor!

Cruises figur blir en sorts lurig rackare som fastnar i en tidsloop vilket gör att han återupplever samma sekunder av ögonblick hela tiden på slagfältet. Till slut vet han exakt vad som ska hända och kan därför klara sig lite längre varje gång. Spelar ju liksom ingen roll om han blir knäppt av nån illvillig alien. Strax är han ju tillbaka i leken igen. Det är helt enkelt klassikern Groundhog Day i pimpad actionversion!

Och jag har inga som helst problem med det. Lägg till Emily Blunt som stentuff soldat (”the Angel of Verdun”!!) och sköningen Bill Paxton i paradroll med munläder som får tjattra på i gammal god stridisstil…och där har vi oss en REJÄLT underhållande sci-fi-action-rulle! No more, no less. Bakom kameran Doug Liman, som en gång gav oss första installationen i Bourne-franschisen (och dessutom skitrullen Jumper..men det låtsas vi inte om här).
Tempo, fantasi och lite spänning. Bra så!!

---

Brick Mansions (2014)

Marknadsförs som Paul Walkers sista KOMPLETTA film han jobbat på. Som om det skulle spela nån roll.
Synd att det blev den här kan jag säga.

Hade man inte flashat upp Walkers namn i rollistan skulle ingen jävel titta på den här rullen. Jag lovar. Helt värdelös upplevelse som inte bjussar på något som helst intressant eller känns befogat att slösa tid på. En nyinspelning av den franska parkour-hopttetoss-filmen District B13, dessutom med samma fransos, David Belle, i samma roll som i originalet. Blir inte bättre för det. Detroit en bit in i framtiden är härjat av brottslighet, och det värsta området spärras av med en mur runtom. Nu får de kriminella klara sig själva resonerar stadens styrande. NATURLIGTVIS måste ändå en snut (Walker) skickas in undercover för att ta i med hårdhandskarna mot skurkbaronen som regerar bakom muren. På vägen tar Walker såklart hjälp av franske klätterapan Belle som också har en gås oplockad (älskar uttrycket!) med skurksen.

Men…nä. Det blir ALDRIG underhållande. ALDRIG engagerande. Man skiter liksom i figurerna. Skådespeleriet havererar hos alla, till och med hos Walker. Synd att säga, då jag verkligen gillade snubben.
En riktig C-film som aldrig borde ha gjorts.
Illa.

Jumper (2008)

Nu en återtitt som irriterande nog mynnade ut i samma känsla som efter första gången jag såg filmen.
Möjligen kanske jag hade någon förhoppning om att jag vid första titten bara hade varit trött, ouppmärksam, ofokuserad, inte på humör…eller i något annat tillstånd som gjorde det svårt att ta till sig filmen.

Nu efter andra sittning är det dock bara att konstatera att det är för jävla irriterande dåligt resultat när förutsättningarna ändå tycks finnas där. Som så mycket annat skumt som filmatiserats bygger dagens story på en sorts ungdomsroman, den första i ordningen i en serie (vilken film gör inte det nuförtiden!?) och behandlar det gamla vanliga dilemmat med udda tonåring som ställs inför märkliga krafter och dess som-på-posten-kommande bekymmer.

Här är det David (Hayden Christensen) som upptäcker att han kan hoppa rent geografiskt genom tid och rum och vips hamna i London, på Fiji eller på toppen av en sfinx i Egypten! På bara ett par sekunder! Vilken grej! Speciellt om man också upptäcker att man kan hoppa in i banker lite hur som helst och roffa åt sig stålars för ett liv i lyx. Säg dock den lycka som råder…plötsligt dyker den vildsinte Samuel L. Jackson upp med irriterande överspel och skum kniv och vill ta livet av David bara sådär. David härstammar uppenbarligen från ett sorts släkte som legat i krig med Sam´s knasiga ”orden” sedan mannaminne. Varför är ytterst oklart och förklaras aldrig speciellt tillfredsställande. Och här börjar irritationen växa till sig när jag tittar kan jag säga.

”tro mig…jag kan inte agera..men jag kan hoppa jävligt långt!”

Och precis det, att dagens regissör Doug Liman, aldrig väljer att fördjupa historien utan satsar som en vettvilling på att knöka in fräsiga actionsekvenser på detta hoppande fram och tillbaka sänker banne mig hela filmen. Jag är den förste att hålla med om att rätt snygga förutsättningar faktiskt finns för att tillverka en någorlunda intressant produkt, men det är som att all vett och sans är som bortblåsta hos filmmakarna. Någon borde tex ha; talat om för Jackson att han kanske skulle hålla igen lite, att storyn borde satsa några extra minuter på att ge lite djup åt den mystiska legend som snurrar runt de inblandade, observerat att alla slarvigt slängda trådar inte tas upp och knyts ihop ordentligt (det duger inte att i det bleka extramaterialet förklara att storyn ska utvidgas i kommande filmer…nu ryktas det uppenbarligen om en uppföljare. Konstigt nog!)

Och så denne Christensen! Herre min skapare! Det är något vansinnigt irriterande med den här skådisen som gör att man blir på dåligt humör när man ser honom. Agerande likt en trädstam, noll kemi med Rachel Bilson som är hans kärleksintresse och så enfaldig och talanglös så det är ett förbannat mysterium hur denne person kan få roller. Han höll på att förstöra Star Wars-sagan och nu kör han näst intill på egen hand detta projekt rakt ut i träsket.

Jumper vill vara lite cool, mystisk och visuellt grann. Det visuella kan man inte klaga på, men allt annat är anmärkningsvärt uselt. Osammanhängande med svagt skådespel, skapar bara förvirring och man fattar inte ett smack av varför det som sker just sker. Som att manus, engagemang och kompetens fått en fet snyting halvvägs in i produktionen. Det kan bara inte bli godkänt här!

Fair Game (2010)

Ytterligare en i raden av politiska thrillers/dramer som Drömfabriken spottar ur sig då och då. Fast så värst mycket thriller är det väl i sanning inte här, mer renodlat drama.

Vad som bjuds är den högst verkliga historien om hur det gick till när den kvinnliga CIA-agenten Valerie Plame fick sin identitet uthängd i media som hämnd från Bush-administrationen efter att Plame´s make, ex-ambassadören Joe Wilson skrivit en kritisk debattartikel 2003 om att USA startade kriget mot Irak på lösa grunder och med förfalskade bevis om massförstörelsevapen, en jakt han själv varit inblandad i med noll resultat. Händelsen vållade en mindre skandal i maktens korridorer, kostade ett antal i hemlighet avlönade CIA-människor livet och höll på att sänka makarna Wilsons äktenskap.

Dagens regissör Doug Liman (The Bourne Identity) baserar filmen på dokumentärt material i  bokform, och frågan är hur man gör ett till största delen dialogdrivet manus tillräckligt intressant för att hålla i knappt två timmar? Det går väl sådär kan jag tycka. Liman varvar bilder från kontor och  mötesrum med miljöer från krigets Bagdad och makarna Wilsons hem, sköter fotot själv och låter historien rulla på i sedvanligt mönster vad gäller filmer av den här sorten, men så värst spännande blir det just aldrig.

Naomi Watts är skrämmande lik original-Valerie och har inga problem med vare sig dialogen eller den nödvändiga utstrålning som krävs. Sean Penn är alltid Sean Penn och kan spela trovärdigt om han så skulle ha båda händerna bakbundna. Problemet är nog mer att filmen aldrig blir speciellt intressant, vilket får skyllas på manuset. Lite motsägelsefullt kan tyckas eftersom det är betydligt mer spännande att gå in på nätet och läsa de olika turerna runt hela historien och hur det egentligen slutade. Borde det då inte vara lättare att ta till sig denna komprimerade version…?

Fair Game är dock ett tryggt hantverk. Skådisar som gör vad som krävs av dem och ett manus som ändå ska ha credit för att det inte väjer vad gäller att hänga ut riktiga namn och händelser. Som nutidshistoria intressant, som filmupplevelse dock lite intetsägande och föga upphetsande. Fast en film som har den goda smaken att slänga in gamle ikonen Sam Shepard i en pyttebiroll kan inte vara helt usel..