Transformers: Age of Extinction (2014)

Ja jag vet.
Jag skällde, gapade, hånade och hade mig över förra rullen. Verkligen dissade och spydde okvädningsord över dåren Michael Bay och hans storhetsvansinne med de titaniska robotarna (eller vad tusan de nu är).

MEN VADÅ, man kan väl ändra sig!? Göra en liten pudel. Bli positivt överraskad. För det var sannerligen inte med några större förhoppningar jag dök in i denna galna saga igen. Men hey, har man sett tre vill man väl se fyra…eller? Nu vill jag ju bestämt ta till protokollet att jag inte på något sätt föraktar smäll-pellen Bay och hans idéer. Tvärtom har jag alltid gillat softade kameralinser i motljus, den amerikanska flaggan som vajar i slowmotion, bombastisk musik till grälla färger och effekter som får dig att gnugga ögonen. Problemet var bara att med del 3 i robotsagan kändes det som att det blev för mycket. Utdraget. Eller också var man bara trött på karaktärerna.

Kan man då kalla dagens rulle för en omstart?
Kanske inte, men den goda nyheten är att man faktiskt inte behöver ha sett de andra filmerna för att fatta galoppen. Så pass ”fristående” är ändå storyn. Ok, en liten backstory om att man minsann ska akta sig för robotar, oavsett om de heter Autobots eller Deceptions, finns. Ett sorts förbud mot all ”Transformersverksamhet” råder, och myndigheterna uppmanar till angiveri mot belöning om en vanlig svennebanan skulle springa på en gammal robot.

Vilket NATURLIGTVIS sker när en Average-Joe misslyckad uppfinnare plötsligt får sitt livs äventyr. Och hej och hå, det är samma fulla fart som i de andra filmerna. Bombastiska sekvenser, sjukt snygga effekter och givetvis med skyskrapebetong som ska ramla ned i gatan. Men märk väl här, plötsligt känns det lite….roligare! Mer lustfyllt och överraskande piggt! Vem kan vi ”skylla” på? En likeable Marky Mark Wahlberg som hoppar in i huvudrollen? Kelsey Grammer (han ligger i!) som svinigt badass från the goverment? De manglande titanerna som förvandlar sig i parti och minut? Nä, jag sätter nog Stanley Tucci i första rummet. Som en sorts knasig variant på Steve Jobs (?) drar han hem favoritskapet med sina sköna oneliners och nördiga sätt.

Marky gillar läget med tuff puffra

Här får också Hong Kong våldsam påhälsning av filmvåldet…vilket enligt uppgift miljoner kineser jublat över och vallfärdat till biograferna. Vilket i sin tur gjort dagens rulle till en av de mest inkomstbringande i hela serien. Inte nog med det, det är den längsta också, 165 minuter! PUH!

Såklart egentligen en alldeles för lång skräpsaga där man gör bäst i att stänga av hjärnan, men vem törs å andra sidan säga åt despoten Bay att han måste killa lite av sina darlings…? Överraskande pigg i sinnet efter den här titten må jag ändå säga! Vilken högoddsare om man ser till känslan efter förra rullen.
Hoppsan.

Lone Survivor (2013)

BOATS:erna väller in över oss.
Som en sällan sinande ström av öden att ösa ur. Bakom varje hörn tycks en verklig historia finnas att berättas. Ett öde som någon dollardriven producent snabbt i sitt huvud omsätter i sköna pluringar rakt in på bankkontot när den bearbetade storyn så småningom prånglas ut till massorna. Till dig och mig alltså.

Marcus Luttrell heter en alldeles verklig USA-tjomme som tjänstgjorde i Afghanistan runt 2005. En stenhård Navy Seal. En kille man troligen aldrig hade fått höra talas om ifall inte hans livsöde tagit en rätt olustig och dramatisk vändning där och då. NATURLIGTVIS var han sedan tvungen att skriva en bok om eländet, och ännu mer NATURLIGTVIS har vi här nu filmversionen. Låter jag bitter? Det tänker jag dock inte vara, ingen fara. Det är väl inga problem. Man får väl skriva böcker om vad man vill. Filmer om vad man vill också. Luttrad dock av en och annan BOATS, där kvalitén minst sagt har varierat, är man kanske lite reserverad inför den stundande upplevelsen.

Just idag visar det sig dock vara onödigt.
I händerna på regissören Peter Berg hanteras Luttrells berättelse både habilt och utan att varken försköna eller förhärliga…eller för den delen fördöma. Ett skeende, en händelse som gick fullständigt åt pipan för the good old yanks. Liksom bara så. Luttrell med SEAL-kompisar får en dag 2005 order om att ge sig upp i de Afghanska bergen, lokalisera en by där den synnerligen efterlyste talibanvärstingen Ahmad Shah lär finnas. Capture or kill är ordern. Rakt av bara. Odramatiskt och kliniskt uttryckt. Ett 4-mansjobb i camouflage och utrustade med snipervapen. Borde inte, med lite tur, vara någon större grej. Luttrell och hans kompisar är garvade typer, erfarna tjommar som inte lägger tid på att ifrågasätta motiv eller anledning. Ett jobb helt enkelt. Sen kan man alltid återvända till basen och bli lite som vanligt igen.

Och självklart skiter det sig ganska snart. Bra spanläge ovanför byn förvandlas snabbt till en moralisk fråga om liv och död när ett gäng fåraherdar stövlar in och förstör upplägget. Och när valet som SEAL-gruppens ledare Murphy (Taylor Kitsch) gör visar sig vara kanske dagens sämsta beslut, handlar det istället om att överleva, de jagande blir de jagade. Plötsligt är tryggheten ganska långt borta..även för en SEAL.

Som sagt, regi-Berg satsar sin tid på att ganska rakt upp och ned visa vad som händer, hur det händer. När det väl skits i det blå skåpet rullar tempot upp lite. Aldrig ro, aldrig vila. De annars rappa och driftiga amerikanerna drivs som djur. Var finns räddningen? Var finns backupen?
Vad är det här då? Drama eller action? Tja, kanske ett sorts drama med rätt intensiva actioninslag. Det blir dock aldrig sådär skjutgladsactionbetonat som risken alltid är. Våldsamt visst, men mer ur ett desperat synsätt hos våra protagonister. Dessutom naturligtvis lite obehagligt ledsamt då vi redan från början vet att den ende som kommer ur det här debaclet med livet i behåll är ju Luttrell. Frågan är bara HUR hans kamrater kommer att bita i gräset. Och HUR Luttrell själv lyckas med det nästan omöjliga att live to tell.

Är filmen trovärdig då? Ja hur ska man veta det? Den ende som verkligen var där och kan berätta är ju Luttrell…och inte ens han kan väl ha sett allt som hände där och då? Det får såklart säkert bli lite filmisk spekulation, fast Berg gör det på ett bra sätt. Rätt trovärdigt. Inget flams och Rambo-trams. Jag kan köpa att det nog SKULLE kunna ha gått till såhär. Såklart
spelar filmen på känslor. Både våra och de som råkar illa ut i filmen. Killarna har ett band till varandra, polare. Krigsbröder, som annars ligger hemma på luckan och snackar flickvänner, framtid och familj. Klart Berg ser till att väva in lite sådant för att förstärka effekten av historien. Inget att säga om det.

Valet av skådisar känns helt rätt. Mark Wahlberg. Igen. Nu som Luttrell. Han gör ett stabilt jobb, får fram både desperationen och handlingskraften. Efter halva filmen ser jag honom inte alls som Marky Mark. Bara en soldat på flykt. I övrigt är det mycket bra spelat av Taylor Kitsch, Emile Hirsch och så Ben Foster. Han är alltid bra. Ni hör, skådisar som ni har sett i andra, minst sagt annorlunda, filmer. Här smälter alla in som rätt mänskliga stridisar i den röra som uppstår. På hemmabasen försöker Eric Bana i en biroll göra vad han kan. Det är ju trots allt han som skickat ut gubbarna på det här lömska uppdraget.

hårda snubbar i….fiskehattar!??!

Peter Berg kör lite samma visuella blingbling vad gäller bilder på helikoptrar, flygplan, HQ-scener som man sett i Black Hawk Down och Zero Dark Thirty. Lite grovkornigt. Lite lagom färgmättat.
Han gör det ganska bra tycker jag. Överlag gillar jag Berg. Han har testat på en del olika genrer (Friday Night Lights, Hancock). Senast Battleship, ljusår från det här såklart. Kanske påminner den här filmen mest om hans The Kingdom från 2007?
I dagens rulle blir det svårt och jävligt och känslosamt, men det blir aldrig larvigt. Missa inte eftertexterna där bilder på de verkliga huvudpersonerna rullar förbi. Effektfullt.

Lone Survivor klarar av balansakten och håller sig på rätt sida om strecket. Tycker jag. Bitvis våldsamt drama som ändå faktiskt får de här figurerna att fästa sig på näthinnan.
Man känner för dem. Med dem. Utan att Hollywoodslisket är den största ingrediensen.

Henke har också sett Marky Mark i trubbel. Vad tyckte han? Liksom Jojjenito.

2 Guns (2013)

Skulle nog lika gärna ha kunnat heta 2 Snubbar Löser ett Omständigt Mysterium. En typisk dimridåstory med klyschiga berättargrepp och våldsamma actioninslag.
No more, no less. Men å andra sidan, hade man väntat sig nåt annat?

Ibland tycks Marky Mark Wahlberg välja sina roller med omsorg. Ibland kanske för de lättförtjänta stålarna på lönechecken. Om Wahlberg är en kvalificerad skådis eller ej tvistas det ju om nästan jämt, och i de flesta läger. Hos Flmr står dock denne spjuver i ganska god gunst, och jag hävdar att Wahlis ändå har ett trivsamt sätt i sin stil. Inte så att han inte sportar den rätt uppsluppna looken även här, men dagens manus och flow tillhör kanske det lite svårare. Det onödigt svårare skulle man väl till och med kunna påstå .

In i detta stundtals krångligt författade stycke glider också Denzel Washington in på något sorts bananskal. Också han en tjomme jag verkligen gillar lite sådär bara. Han om någon kan ju också skryta med att ha figurerat i ett par rejäla tunga grejer under sin karriär. Så pass mycket att han borde kunna välja och vraka i anbuden hemma på köksbordet. Kanske lite märkligt då att han väljer denna film.
Eller tyckte han kanske att det var dags att skoja sig igenom en betald insats?
Eller bara träffa Wahlberg och ha lite kul? Hur dessa kamrater verkligen tänkte inför den här filmen lär vi ju aldrig få veta, däremot kan man som vanligt få kosta på sig att raljera lite över resultatet.

En ovanligt svår film när det gäller att hålla ihop en röd tråd. Eller..lite rörigt…ointressant?
Annars börjar det lovande med de två tjommarna Bobby (Denzel) och Stig (Marky) käbblandes med varandra sådär lagom lojt att man tror att manusförfattaren maratontittat på Tarantinos alla caféscener. Man fattar direkt att de är på gång med nåt fuffens, men inte riktigt vad. Dialogen sitter rätt skönt i början, snärtigt och lite lagom självgoda skådisar med glimten i ögat. Och så brakar det igång. För att direkt hoppa tillbaka i tiden lite. Ok, inget fel med det. Det handlar givetvis om knarkskurkar och andra drogtyper på fel sida lagen. Denzel är såklart undercoversnubbe från den goda sidan. Nu är Marky det OCKSÅ, men inte från SAMMA  goda sida. Ok?
Och igen av dem vet om den andres hemliga agenda. Typ.
Ingen spoiler, står till och med på omslaget. Så det så.

Våra heroes går från undercover till efterlysta till wanted dead, ungefär.
Vad historien är rätt glassig på är att skapa en och annan underhållande scen, lite lagom trivsamma klyschiga miljöer och ett ganska ok birollsgalleri med lirare som Edward James Olmos, James Marsden, Bill Paxton och gamlingen Fred Ward. Och så in med Paula Patton för the looks.
Bakom kameran styr islänningen Baltasar Kormákur som lät Wahlberg leka smugglare i Contraband häromåret. Islänningen har såklart inga problem med att lyda producenterna med stålarna och gör som manus och deadlines bestämmer. Ett hantverk från A till C via B utan större gnissel. Och utan större själ.

Denz som vanligt i fräsig skjorta

Det smäller och brakar på rätt sätt och det är inget fel på det visuella. Både Denzel och Marky har en rätt skön stil och verkar trivas lite sådär smålagom med att jönsa runt i största allmänhet. Som helhet känns dock filmen lite onödigt svår i sitt berättande. Ingen rulle direkt där du sitter och undrar hur det ska sluta.
Kallas kanske också brist på engagemang.

2 Guns fyrar av en sorts buddyhistoria som verkligen vill vara snårig och lurig in i det sista. Den dynamiska duon Denzel och Marky kör en lagom ytlig allians, litar på sin rutin som skådisar och bär upp sina puffror enligt mallen…som tar en och annan senväg in till finalen.
Nonsensunderhållning för stunden.

Pain & Gain (2013)

Vad fasen..är det ens möjligt?
Att regi- Michael Bay, av alla tjommar, för en stund lämnar sitt stiffa, hårda, hardcore-actionträsk och kör lite laidback trams?! Men jorå, för- och eftertexter ljuger väl inte. Antar jag.
Och visst, varför inte?

Ett avstamp i en sorts bisarr verklig händelse har alltså förvandlats till en story med ett gäng dumhuvuden i frontlinjen. Daniel Lugo (Mark Wahlberg), kroppsbyggare/instruktör och rätt linjär i hjärnan vill ha ut mer av livet i sunny Florida. Framför allt det goda livet. Det som innebär stålars och att aldrig mer behöva vara beroende av någon annan.

Kanske man skulle begå ett litet brott? Varför inte en liten kidnappning av en av de där otaligt odrägliga rikingarna som envisas med att dyka upp på det gym där Daniel jobbar..

Sagt och gjort. Medhjälpare behövs dock, så snart är smartskallarna Paul (Dwayne Johnson) och Adrian (Anthony Mackie) anlitade, ett offer (Tony Shalhoub) utsedd och den minst sagt udda ”operationen” kan börja. För att genast gå fullständigt åt helvete. Härifrån blir det så att säga istället bara huvudvärksframkallande problem att lösa för den hårt prövade Daniel.

Tankarna går lite till den rätt roliga Burn After Reading. Samma svarta form av humor. Samma rätt grova underhållningsvåld och samma utflippade karaktärer. Fast lite råare ändå. Bay jackar möjligen ned en aning i det bombastiska, men han drar sig sannerligen inte för att låta historien svänga runt i precis alla hörn han kan tänka sig. Vill man ha djup i det man tittar på… kan man hoppa över dagens utsvävningar. Här handlar det om att skratta åt ett gäng idioter av rang. Se dem begå den ena klantigheten efter den andra. Tro dock inte att det handlar om någon direkt slapstickstory här. Humorn är nattsvart och våldsamheter blandat med blod och lösa kroppsdelar dyker upp titt som tätt.

Saker att roas av: Dwayne ”The Rock” har sannerligen en karriär som komiker om han skulle tröttna på actionstuket. Han kan vara den roligaste bängskallen av dem alla här. Mark Wahlberg känns som vanligt gjutet hemtam i min bok och klarar sig finfint som lätt stollig kroppsbyggare. I övrigt är det 129 minuter (kanske liite långt) proppade med hel- och halvidioter…där möjligen Ed Harris får stå för filmens sällsynta inslag av förnuft.

visa nyllet för sitt offer. ingen bra start på projektet.

Klarar alltså regissör Bay av att göra något annat än att spränga saker i luften och fylla sin film med så hysteriskt många effekter att man blir lomhörd?
Jodå, men förvänta er inga stordåd eller nymodigheter från snubben. Här är det snarare en galen karusell av traditionell actionsoppa, rätt obehaglig (våldsam) humor som det ändå inte går att låta bli skratta åt…och en sorts tvistad moral om att idioter ändå till slut alltid är idioter.
Hur sann och justerad originalhistorien än må vara.

Det börjar rätt illa för Daniel och hans kumpaner, och det blir sannerligen inte bättre ju längre den galna historien rullar på. Säkert en rulle som kommer att dela upp sina tittare i olika läger.

Pain & Gain är alltså Bay när han drar ned på miljonerna en aning. Inga problem hos mig. Det vore bara ljug att påstå att jag inte satt och flabbade som en annan retarded när det kärvade som mest för dårarna i filmen. Knappast en rulle för the books..men löjligt underhållande trots sitt lövtunna bakplåtspapper till story.. om ni frågar mig.

Broken City (2013)

Regisserande Allen Hughes verkar tillfälligt ha dumpat likaledes regisserande brorsan Albert, och satsar här på lite hårdkokt noir från dagens New York. Eller, ett försök i alla fall. Noir i sin finaste form är bara det lurigt att få till, och dessutom väva in det i en nutida historia känns på förhand mer än lovligt vanskligt.

Det skrivna ordet i form av skvaller berättar om att Marky Mark Wahlberg egentligen bara ville vara producent på det här projektet, men alla tilltänkta huvudrollsinnehavare tackade nej, så till slut var det bara för Wahlberg att själv hoppa in framför kameran. Dock har Wahlberg då och då förmågan att glida runt i ett tillstånd där han ser lite….ointresserad ut.
Kanske är det lite så här? Men hallå…tro nu inte att jag tycker illa vara om gossen för det, icke då. Han är trots allt en skön typ. En sån där tjomme som är lätt att gilla och hålla på. En Average Joe liksom.

Efter en tvivelaktig dödsskjutning blir polisen Billy Taggart (Wahlberg) åtalad men frikänd i rätten… på inte helt rena grunder. Priset är att han får kicken och New Yorks hårdföre borgmästare Hostetler (Russell Crowe) får en liten hållhake på Billy. Sju år senare är vår ”hjälte” privatdeckare med ruffiga fotouppdrag, ett slitet kontor och en skitsnygg assistent. Panka tider ska snart ersättas av pluringar på kontot då herr Borgmästare plötsligt hör av sig och vill casha in en tjänst mot lockande ersättning. Det är valtider i stan och borgmästarn är en pressad man. Kan Billy vara så vänlig att lite diskret kolla upp fru borgmästarinnan (Catherine Zeta-Jones)? Här misstänks otrohet, och några skandaler vill Hostetler absolut inte dras med såhär dagarna före valet. Själv har han fullt upp med att smutskasta sin politiske motståndare.

Billy accepterar och dras därmed in i en lustiger dans som bottnar i dagens manus, vilket naturligtvis vill göra sitt bästa för att kollra bort oss som skådar verket. Det går sådär. Tydligen, tjatar extramaterialet på skivan om, låg manuset länge på Hollywoods Black List..vilket tydligen är skitbra då där hamnar endast historier som anses vara de bästa som inte blivit film…än.
Märkligt namn på listan det där.

Ok, det är smyg och lurendrejeri. Svek och tvekan, orsak och verkan och ringar på vattnet och allt vad du vill. Som vanligt är inget som det först ser ut, vilket i början ger en viss skönhet och framför allt ändå sätter fokus på rullen och personernas förehavanden. Problemet smyger sig istället på längs vägen, då samtliga inblandade tycks förvandlas till klassikt stereotypa figurer som anammar precis den stil som förväntas. Crowe kör såklart sin burduse och svinaktige borgmästare ända in i kaklet, enkelt men föga upphetsande. Zeta-Jones ska vara den svala och mystiska First Lady of N.Y. Marky själv är den klassiske losern, sliten men med en god själ. Och en möjligen shady bakgrund. En sorts nykter alkoholist som snart drabbas av flaskans lockelser. En strulpelle både med kärlek och moral. Frågan är; får han med dagens uppdrag chansen att upprätta sin heder?
Vad tror du?

Marky hade inte riktigt koll på det där med skuggningsavstånd..

Visuellt har Hughes dock koll på sina grejer. New York är alltid New York på film, en tacksam spelplats och det här är inget undantag. Dialogdrivet drama passar alltid bra mot en bakgrund av den mörka och farliga storstan. En liten vibb av gamla klassiska Chinatown (även om det var L.A.) tycks dra förbi sekundsnabbt, i alla fall hos mig. Att det är något ruttet med borgmästaren förstår man ju från första början. Som om den känslan nu inte vore nog vill också manuset hjälpa oss på traven och väver in diverse hållpunkter som kommer att påverka de flesta i rollistan. Det som är lite synd är att ju komplexare utvecklingen blir, desto mindre intressant blir historien..och som tittare lägger jag mer krut på att njuta av skådisarnas insatser. Vilka känns rätt fläckfria. Förutom Markys då kanske, är han inte lite såsigt sömnig längs hela speltiden?

Broken City går ut hårt för att vara lockande oförutsägbar, och det lyckas den med ganska bra till en början. Sedan blir det mer bara luddigt. Wahlberg håller ändå ihop historien så gott han kan, ett par inspirerande scener finns och regissör Hughes checkar av viss kvalitet i sitt hantverk. Frågan är dock vad man hade tyckt utan den välbesatta rollistan…?
Välgjort men inte adrenalinframkallande.

Tack till Noble Entertaiment för recensionsexemplaret.

Max Payne (2008)

Även detta ett återtittsalster som fått ligga och vila en stund.
För en som spelat datorspelet med samma namn (jorå!) är antihjälten Payne´s vedermödor naturligtvis inget nytt. Snarare handlar det om att man för ett par år sedan var mer nyfiken på just HUR de tänkt sig det hela i filmform.

Problemet med spel-som-blir-film verkar ofta vara att man inte riktigt kan bestämma sig för vilken väg manuset ska ta. Ska vi göra en regelrätt filmadaption av spelet och mer eller mindre kopiera storylinen? Eller ska vi hitta på något alldeles nytt och bara baka in välkända element från spelet? Här känns det som att det velas ordentligt i frågan. Dessvärre.

För förutsättningar finns ju sannerligen. Spelet var en snygg storstadsnoir förpackad på ett udda sätt. Filmen vill vara en sorts motsvarighet och satsar på visuella bilder som verkligen förstärker känslan och rentav för tankarna till att jag tittar på en spelvärld. John Moore (Flight of the Phoenix, Die Hard 5) har blick nog som regissör att fatta grejen rent utseendemässigt, och egentligen kan man inte klaga på hans stil. Någonstans lär han ha sagt att han ville göra filmen så trogen spelets utseende som möjligt för att spelfansen inte skulle bli för besvikna.

Problemet med dagens rulle sitter därför inte i scenografin eller de rätt coola effekterna, utan istället i storylinen och det rejält valhänta manuset. Annars finns faktiskt lite förutsättningar; snuten Max Payne fick för tre år sedan både fru och barn mördade i vad som såg ut att vara ett vanligt inbrott där en av förövarna kom undan. Payne kan såklart inte släppa smärtan och tillbringar all sin lediga tid till att följa upp spår till höger och vänster. Upptäckten att en ny konstgjord och illvillig drog är i omlopp leder honom plötsligt in på ett spår som möjligen skulle kunna ha koppling till det gamla mordet…och även leda till krafter i samhällets övre skikt. Ganska traditionell story med andra ord. Här slarvas det dock ordentligt med både kontinuitet och tempo berättarmässigt. Historien känns för spretig och smetar åt alla håll, sekvenser känns för ansträngda och ska bara fungera som passager till nästa händelse av actionbetonat slag. Egentligen som i spelet alltså.

puffror och svart skinnmode. helt rätt.

Fast det känns som att det inte funkar i spelfilmsformatet här. Personer introduceras, försvinner ur handlingen för att återkomma senare. I bästa fall. Någonstans känns det förvånande att Moore släppt iväg ett sådant slappt och ofokuserat resultat. Borde han inte ha sett det jag ser? Är det möjligen bakbundna händer och order från giriga producenter som fått råda? Snikvägen till cashen från biokidsen.

Mark Wahlberg är tjommen som får axla Max skinnjacka och det bistra sinnet. Han gör naturligtvis det som förväntas av honom, men det märks ändå att han inte är i toppslag här. Jag gillar ju Wahlberg, men som Payne känns han förvånansvärt endimensionell (Hallå, vad förväntar du dig!? Det är ju en spelkaraktär vi snackar om här!) Ja…jo…men…i alla fall. Vad filmen naturligtvis också skulle ha gjort var att helt skippat den kvinnliga karaktären Mona Sax från spelet. Här fyller hon ingen funktion och används nästan löjligt pliktskyldigt i synnerligen ansträngda situationer. Mila Kunis gör väl vad hon kan med den svaga rollen, men det är inte mycket som kommer ut från henne. Men vem vet, kanske producenterna inte vågade lämna hennes figur utanför filmen av rädsla för fansens rage..?

Max Payne målar upp alla de snygga bilderna rent visuellt och Moore har uppenbarligen koll på sina dataspelsvärldar med tillhörande effekter..och hur man avlossar skjutvapen på film. Grejen är bara att det brister något alldeles oerhört i manusväg. Så pass mycket att det faktiskt blir irriterande att titta på och gör att det inte går att ge den här rullen godkänt hur mycket jag än skulle vilja. Inte ens vid en omtitt.
Onödig dikeskörning.

Ted (2012)

Ibland får man ändå vara glad att tidsrymden mellan biopremiär och släppet på DVD/Bluray har minskat betydligt. Det fanns ju en tid folks, när det gick eoner av månader innan en populär film dök upp på det då gamla blytunga VHS. Men åhh vilken lycka å andra sidan det väl skedde.

Här nu dårå en film som missades på bio, men som jäklar i min låda har tagits igen i tv-soffan. En vuxen man och hans livs levande teddybjörn. Really? Komedi? Kul?Svaret på detta är enkelt hos Flmr: Ja, Ja och Ja!!!

Kanske är det för att jag gillar Marky-Mark Wahlberg, kanske är det för att en egentligen simpel och banal historia vävs in i en sorts gränsöverskridande humor…? Eller är dagens historia bara en avart från vågade komedier som Den där Mary och Mina jag och Irene…? Under-bältet-komik som kapslas in via en gullig teddybjörn och humor som absolut tangerar moralens och lättviktighetens gränser. Kanske beror det på Seth MacFarlane´s egenknåpade manus och regi. Har aldrig gillat serien Family Guy speciellt mycket, men här känns det som MacFarlane´s humor smuttar in sig snyggt och han liksom till och med kommer undan med riktigt låga skämt på ett nästan…familjärt sätt.

Wahlberg är losern John med snyggsnygg flickvän (Mila Kunis) och en livs levande (!) teddybjörn (MacFarlane´s röst). Den lurige björnen har synnerligen dåligt inflytande på John, och duon mår som bäst när de sitter i soffan, röker på och drar sexskämt framför något obskyrt tv-program. Verkligheten kallar dock på förändring och ska John inte förlora både tjej och en framtid gäller det att ta sig i kragen ordentligt och styra upp sin vardag. Lättare sagt än gjort då man har en gammal barndomsvän i form av en problemskapande nallebjörn. Eller kan det helt enkelt vara så att John är lite rädd för att bli vuxen på riktigt..?

välklädd björn med slackig Marky

Avskalat handlar manuset naturligtvis om ansvar, tro hopp och kärlek och allt det där ni vet. Vad MacFarlane, Wahlberg, Kunis och övriga casten lyckas med är att faktiskt föra den rätt smetiga storyn framåt med lite nya friska skamgrepp. Dussintals med referenser och passningar till både filmhistoria och andra figurer höjer underhållningsvärdet enormt. Ämnet Blixt Gordon behandlas ju bara för härligt, och det är galet kul att självaste Sam J. Jones (ja vi som växte upp på 80-talet med skön sci-fi får anledning att gnugga händerna här!) dyker upp som sig själv. Glöm heller inte Giovanni Ribisi i en sådan där skum biroll som bara han tycks kunna göra. Plus en hoper andra som jag väljer att inte spoila här.

Själva nallen, Ted, är naturligtvis katalysatorn som står för de mesta galenskaperna. Men någonstans under den fräcka humorn, de låga skämten och den ibland banala slapsticken anas konturerna av den där killen som vägrade släppa taget om det förflutna. Kanske den där kompisen som aldrig kom någonvart. Den som alla tyckte lite synd om i gänget från förr. Här har regissör MacFarlane klätt denna karaktär i ett ovanligt yttre men andemeningen känns densamma. Vad menar jag nu? Fanns det en ton av drama här också…? Hmm..

Ted är också vansinnigt rolig i sina detaljer, i allt från de filmiska passningarna, plumpa skämten och till Patrick Stewart som voiceover med lagom bitska kommentarer. En humor som inte passar alla, men jag hugger direkt. Wahlberg känns som gjuten, Kunis kan komedi och kan säkerligen förvänta sig en lång karriär i Hollywood. Filmen skulle lika gärna kunna ha varit ett verk av bröderna Farrelly på inspiration, men är nu MacFarlane´s skötebjörn och jag tycker han fixar det synnerligen fräsigt. En skitkul film helt enkelt som jag skrattar gott åt bara genom att tänka på den. Jaja…ni får väl kalla mig banal om ni vill…

Contraband (2012)

Det känns som att Mark Wahlberg verkligen har jobbat hårt för att skapa sig en bild som en rätt vanlig tjomme. The average guy next door liksom. Kanske är det genom smarta avväganden inför rollval. Kanske är det bara ren jäkla tur. Kanske beror det på att han mer än något vill tvätta bort det gamla ryktet som ungdomsvärsting med skandalrubriker  som var standard med hans namn en gång i tiden. Och på något sätt känns det som att dagens insats sker i en roll som har lite stabil, om än slätstruken, Marky-stämpel på sig.

Det är (naturligtvis) en remake vi snackar om igen. Nu hämtar man historiens ramar från den isländska ”Reykjavik Rotterdam” från 2008. Har jag inte sett alls och kan därför inte uttala mig om detta originals eventuella förträfflighet. Någonstans i Hollywood har man uppenbarligen dock fått för sig att den nog borde göra sig i amerikansk version också, givetvis med lite hyvlande i manuset för att passa den amerikanska streamlinefåran och lite färska miljondollars att lägga på ett snyggt visuellt resultat. Och passar inte just en kille som Wahlberg där som leading man..?

Dessutom hyr man in islänningen Baltasar Kormákur till att regissera, samme person som spelade huvudrollen i originalet! Så kan det gå. Möjligen vill man lita till (professor) Baltasars känsla för historien..eller vad vet jag.

Nåväl, Chris (Wahlberg) är son till någon sorts smugglarkung i New Orleans och har nog själv njutits livets goda frukter som mästersmugglare. Nu har han dock lagt brottets bana på hyllan och skaffat sig hederligt jobb, fru och två barn (oh what a surprise!). Livet är väl helt enkelt rätt stabilt alltså, men kanske lite tråkigt dårå. Tack vare en sällsamt korkad och irriterande svågers klumpighet måste dock Chris åta sig ett sista jobb för att rädda både familjehedern i allmänhet och idiotsvågerns liv i synnerhet. Grisige Giovanni Ribisi slemmar runt som smågangster med puckonasal röst och hotar allt och alla om han inte får en skuld reglerad från The House of Chris.

Dags för Fixar-Frasse alltså. En sista tripp med utvalt lastfartyg till Panama där en enorm hög med funny-money väntar på att smugglas tillbaka. Chris inviger sina betrodda medhjälpare där bla Lukas Haas ingår (gör han film längre!?) och det mesta är upplagt för en rutinoperation med hemliga stash i fartygets innandömen.

här vare falskstålar i multum!!

Naturligtvis kärvar det till och som vanligt i filmer av den här sorten handlar det mest om en kamp mot tiden som illustreras med stinna och fartiga scener vilka klipps ihop med sedvanlig bravur. Oklart om filmen egentligen vill vara tungt kriminaldrama eller actionröjig. Den gode Baltasar försöker nog sig på att väva in lite både och, med resultatet att det blir just lite både och vad gäller upplevelsen av filmen. Aldrig tråkigt men aldrig sådär riktigt spännande. På hemmaplan håller hustrun Kate (Kate Beckinsale) ställningarna i en roll som måste vara bland de blekaste hon gjort på länge. Som att håva in de berömda kaffepengarna. Men ok då, när det verkligen börjar slira hotas plötsligt hon och barnen, och även snygg-Kate får agera ut under ett par minuter.

Om man nu ska gnälla om något angående Mark Wahlberg är det väl möjligen att han är som mellanmjölk. Sticker inte ut direkt och man vet precis vad man får. Å andra sidan kan det också vara lite av hans grej. På så sätt blir han lättare killen du kan identifiera dig med. Svensson-grannen bredvid kanske. Jag gillar dock Wahlberg och gillar just att han aldrig tycks försöka spela över med den ökända machostilen. Notera dock att när det väl hettar till räds inte Marky att ta i med nyporna i bästa hårding-stil. Ben Foster dyker också upp som sidekick till Chris här, är dock ovanligt blek i sin roll och utklassas lätt av Ribisi´s badassfigur Briggs som lätt är mest minnesvärd från dagens övningar.

Contraband blir en sorts mischmasch av action, thriller och drama. Föga överraskande manus som naturligtvis inbegriper att Chris har ett par ess i leken han spelar ut mot både motståndare och oss som tittar. Stabilt isländskt-turned-american som kanske inte engagerar sådär jättemycket men underhåller för stunden.

BONUS: Henke borta på Fripps filmrevyer har också studerat smugglaresset Wahlberg och tyckte såhär.

The Yards (1999)

Precis utsläppt från fängelset kommer Leo (Mark Wahlberg) hem till Queens igen. Det är ett skitigt och flagnande Queens, en stadsdel långt bort från det glammiga och mytomspunna Manhattan. Här är gatorna lite mer krackelerade, byggnaderna lite mer igenspikade och bostadshusen lite mer deprimerande.

Leo behöver ett jobb, och mosterns nye man Frank (James Caan) äger ett företag som reparerar och underhåller staden New Yorks alla tunnelbanevagnar. Frank tycker lämpligt nog att Leo borde utbilda sig till maskintekniker och på så sätt få en stabil inkomst och ny start i livet. Själv vill Leo dock ha ett jobb som ger pengar per omgående, och börjar hänga med bästisen Willie som också jobbar åt Frank. Dock med lite mer ljusskygga saker. Naturligtvis går allt bananas en mörk natt nere på den dunkla bangården och snart är Leo en jagad man som inte ens kan lita på sin egen familj och vänner.

Regissören James Gray är ju inte känd för att vräka ur sig filmer direkt. Det här var blott hans andra efter debuten med Little Odessa 1994, men hans berättelser blir ju naturligtvis inte sämre bara för han verkar ta anmärkningsvärt långa pauser.
Omslaget klassar filmen som thriller, men drama låter bättre i munnen här tycker jag nog.

så ung. så oförstörd.

Då och då inledningsvis står filmen och trampar, som om den väntar på att få fart. Det går liksom i dalar upp och ned, vilket gör den lite svårhanterlig. Till en början, sedan får historien både energi och näring på en gång Sett till utförandet är det också så där perfekt grått och glåmigt som bara New York kan vara på film. Eller i det här fallet då Queens. Färgerna är matta och tidsandan tycks flämta någonstans runt ett 80-tal i sin dystraste framtoning. Filmen snäppar upp sig rejält i takt med att dramat intensifieras och spelminutrarna staplas på hög. Svek och brutna löften är klassiska tillbehör i de flesta filmer. Så även här.

Rollbesättningen kan det sannerligen inte klagas på. Förutom Wahlberg och Caan finns här alltid sevärde Joaquin Phoenix, Charlize Theron med svartsminkade ögon, Faye Dunaway och Ellen Burstyn. En sorts mix av gammalt och ungt, och alla får sin beskärda del av manuset. Sticker ut mest gör dock Phoenix och Caan om ni frågar mig. Mark Wahlberg gör nästan alltid vad han ska, här dock aningen stelt. Men vem är jag att döma å andra sidan?

The Yards använder små medel och en diskret fart, men hamnar aldrig på fel sida fokuseringslinjen trots vissa tendenser då och då. Historien växer till sig och blir till slut engagerande, och Gray ska ha en eloge för ett snyggt drama från storstadens baksida.

The Fighter (2010)

Hollywood och boxning verkar ha en långvarig relation. En neverending story där vi matats med pugilisthistorier av varierande format.

Kanske var boxningsfilmerna mer seriösa på 50- och 60-talet? Ofta en metafor för något annat och inte sällan som en sidoinramning till dramatiska historier om makt, korruption och andra sällsamheter. Först med Rocky-eran känns det som boxningsfilmerna tog steget in i vardagsrummet och blev en blandning av skamaction och ljumma sportberättelser om underdogen som får sin revansch.

Knappt en timme in den här upphaussade historien signerad David O. Russell (Three Kings) är jag beredd att idiotförklara manusförfattarna och de producenter som vill få mig att tycka att det här ska vara så jäkla fantastiskt. Jag menar, behöver vi verkligen ännu en film om sorgliga figurer i white trash-stinkande miljöer? Behöver vi ännu en utmärglad Christian Bale som rullar med ögonen och än en gång visar att han kan VARA sin roll? Behöver vi ännu en ganska trögstartad huvudperson som ska gå den obligatoriska golgatavandringen innan den stora finalen då allt är förlåtet…?

Sådana mindre smickrande tankar upptar mitt fokus istället för det jag ser i rutan; den sanna (nåja) historien om Micky Ward (Mark Whalberg), som med hjälp av en drogberoende bror (Bale) och ett kontrollfreak till morsa (Melissa Leo) tog sig ända fram till den prestigefyllda WBU-titeln i lätt weltervikt i början av 2000-talet. Någonstans har ett manus grävts fram, putsats till ordentligt och ansetts vara moget för att filmas. Inte en av de mer engagerande historierna om du frågar mig runt 50 minuter in i filmen.

Men plötsligt händer något.

Historien liksom äter sig sakta men säkert in i medvetandet och känslokammaren, och jag börjar känna med personerna. När Bales figur Dicky sakta börjar förstå vilken dy han är i (förlåt Håkan H.), när Mickey börjar stå upp för sig själv och sina behov istället för att stanna i skuggan av sin bror, när den kontrollkåta mamman Alice plötsligt inser att hon faktiskt en son till som kan tänka och känna, när den tilltufsade flickvännen Charlene (Amy Adams) får Micky att vakna upp och visar att de alla står över den sunkiga miljö omkring dem.

Jag känner mig snopet förvånad.

Från att ha slipat knivarna sitter jag istället och håller varenda muskel för Micky, hans bror och hela den sorgliga familj som rör sig runt huvudpersonerna. Klyschorna må fortsätta hagla, men blir plötsligt mindre irriterande och utmärkande för helheten.

The Fighter tar sig ordentligt efter en rent löjlig start. Det är sunkiga miljöer och fördomar om människor i den lägre inkomstnivån. Men så till slut hittar regissör Russell den rätta nivån, och slänger på köpet in snyggt filmade boxningsfighter och ja jag erkänner att jag är en sucker på sådana. Ofta utskällde Marky-Mark får ordning på jabbarna, håller sig från att hänga på repen och till slut har även jag kapitulerat.