Tidigt 70-tal i USA. Den unge William (Patrick Fugit) har fastnat för rockmusiken och vill inget hellre än att bli rockjournalist. Av en slump får han tillfälle att följa det populära (fiktiva) bandet Stillwater under en turné. En resa som kommer att låta honom uppleva mycket mer än bara det som skrivs i tidningarna. William får under resans gång total inblick i allt som händer, från festerna, fansen, kvinnorna och de interna slitningarna i bandet. Till slut får han problem med att behålla sin objektivitet och inser det svåra i att skriva rak och ärlig rockjournalistik. Och som om inte det vore nog får han hela tiden kämpa för att få till stånd den utlovade STORA intervjun med bandets mystiske och eftertraktade gitarrist Russell (Billy Crudup från Watchmen).
Regissören Cameron Crowe (Jerry Maguire) tar en delvis självupplevd historia från sina unga år som musikjournalist på bla Rolling Stone och broderar ut den i denna finstämda film om jakten på den amerikanska rockdrömmen. Och framför allt om hur den tidiga rockjournalistiken kunde te sig, objektiv eller inte. Crowes alter ego, William, blir betraktaren och katalysatorn som sätter igång en kedja händelser som kommer att påverka alla i bandet och runt om det. William träffar bla den unga Penny Lane (Kate Hudson i umärkt roll) en sorts groupie med djupa drömmar och ambitioner. Willam kan inte låta bli att dras till henne samtidigt som han vet att Penny och Russel har en historia tillsammans.
Lågmäld, välplacerad, humor och snyggt foto blandad med ett suveränt tidsenligt soundtrack gör filmen till ett fint och kärleksfullt hantverk som även fylls med välkomponerat drama utan att bli för jolmigt. Bra insatser från alla skådisar, från unge Fugit till Philip Seymor Hoffman´s korta inhopp som den ökände amerikanske (verklige) rockjournalisten Lester Bangs. Den största credden i birollslistan måste dock gå till Frances McDormand (Burn After Reading) som är skönt överbeskyddande mamma till William i dessa ystra tider vad gäller musik och kulturen i USA under första åren på 70-talet. Regissör Crowe sägs också ha baserat denna figur på sin egen mamma.
Almost Famous, eller the bootleg cut som den (något längre) version jag såg heter, är ingen uppgörelse med ungdomsminnen utan snarare ett snyggt minnesalbum över en svunnen tid när det lätta och otvungna kunde vara nog så besvärligt i en musikvärld som ännu inte hade drabbats av synthmusik, AIDS, snåriga skivkontrakt eller marknadsföring via MTV.
Betyget: 4/5
65 lions 