Clear History (2013)

Mest för dem (oss) som gillar den självbelåtne livsfilosofen Larry David?
Här spelar han egentligen ett sorts alter ego till sig själv och sin tv-serie Curb Your Enthusiasm. På manuspapperet den gnällige PR-tjommen Nathan som stör sig så pass mycket på sin chefs planer för företagets nyuppfunna elbil att han säger upp sig i protest, trots att han varit med och satsat kapital. Bad idea då företaget, likt ett Apple på speed, plötsligt blir värt miljarder tack vare elbilen och Nathan går miste om sköna pluringar. 10 år senare lever han som ”Rollo” på Martha´s Vineyard och är något av öns kuf med alla sina (ofta bittra) åsikter och vardagsiakttagelser om stort och smått. När så chefen från förr plötsligt flyttar till ön börjar lurkiga hämndplaner smidas hos dagens antihjälte.

Som ni kanske (inte) vet roas jag enormt av den långe stören David och hans mörka humor. Och hans provokativa sätt att bryta ned det mesta till påfrestande detaljer. David var ju bl.a. upphovsman till Seinfeld och satte sin humorstämpel rejält på den serien under årens lopp. Dagens rulle har producerats av HBO Films, vilket betyder att humorn inte väjer för vare sig sex, grov dialog eller allmän omoral. Vilket naturligtvis blir underhållande om man kombar det med just Larry David. Kanske blir det i ärlighetens namn som ett extra långt avsnitt av just Curb your…, men jag lider inte. Tvärtom.

Det storyn förlorar i tempo och manus vägs upp av den trevligt komponerade rollistan där man hittar bl.a., Danny McBride, Philip Baker Hall, Bill Hader (från SNL), Kate Hudson, Jon Hamm, Amy Ryan, Michael Keaton (länge sen han var så UNDERHÅLLANDE!), Eva Mendes, Liev Schreiber som uncredited skummis..och UNDERBARE J.B. Smoove från just Curb…!! Oviktigt trams som blir en behaglig bagatellskröna med gamängen och irritationsmomentet David i centrum.
Gillar man inte honom blir betyget här möjligen svårköpt.

 

 

The Killer Inside Me (2010)

Lou Ford (Casey Affleck) kan vara en av de obehagligaste poliser man någonsin skådat på film. Ung, snygg, alltid med ett leende och en glad hälsningskommentar när man möter honom på gatan. Men Lou har en ytterst creepy dold sida; han är en fullblodspsykopat som gillar att döda. Utan att egentligen veta varför, något som också tycks göra honom ännu mer skrämmande och labil.

Spelplatsen är en liten sömnig stad i västra Texas, kanske i början av 50-talet. Ford har fullt upp med att jonglera sin tillvaro med sina kärleksintressen i form av den prostituerade Joyce (Jessica Alba) och den mer ”fina” Amy (Kate Hudson), samtidigt som han sakta och stadigt rör in sig i komplikationer med bla sina poliskollegor, åklagare och stadens starke man i form av byggpampen Conway (Ned Beatty).

Storyn, som bygger på en roman av skräpboksförfattaren Jim Thompson, blir en sorts skitig noir men ändå inte. Regissören Michael Winterbottom använder kontrastfull glättig, tidsenlig, musik och klär det hela mestadels i dammigt dagsljus istället för att förstärka med skuggor och murrig scenografi. Kanske därför också som det känns mestadels lite konstigt att titta på. Som det yttre inte passar för de inre känslor som filmen vill förmedla. Vilket också kanske är meningen.

Bildspråket är annars rätt detaljerat och synnerligen grafiskt. Ford utövar riktigt obehaglig misshandel mot både Alba och Hudson, och det hela görs med någon sorts oberördhet hos Affleck , vilket gör honom mer än avskyvärd att titta på.
Ändå berör inte historien som den borde. Jag ser en fullblodsidiot till människa som samtidigt beter sig synnerligen korkat och inte verkar tänka längre än näsan räcker. Hans motiv till sin natur känns mer än en gång lite oklara och främmande, även om vissa flashbacks försöker visa på troliga orsaker.

ondskan förklädd i stilfullt yttre

Jag vet faktiskt inte om Winterbottom medvetet kapat vissa hörn i sin berättelse, men då och då känns den riktigt förbihastad och som om man inte vill ta sig tid att löpa vissa scener helt ut. Dialogen och turerna i manuset blir stundvis lite abrupta och avsnoppade. Affleck gör förstås ett bra jobb med sin Ford, ligger perfekt i gränslandet mellan galenskap och tidvis beräknande. Ändå framstår hans figur inte som den mest smarta i trakten. Jessica Alba och Kate Hudson har båda rätt otacksamma roller som offer för Ford´s infall, men båda tvekar inte att lämna ut sig själva i scenerna. Det är bitvis obehagligt våldsamt när Ford går lös på sina medmänniskor, och det grafiska våldet blandas då och då med intensiva sexscener där Ford´s dubbelnatur än mer kommer fram i ljuset.

The Killer Inside Me spretar lite för mycket åt alla möjliga håll för att jag ska ta den till mig fullt ut. Trots sin mörka handling blir dess figurer mest distanserade karikatyrer av karaktärer som inte riktigt känns så levande som de borde. Mest beror det nog på att historien känns lite…hafsig. Slutet känns dock märkligt nog helt naturligt och förväntat. Otrivsam att titta på, med plus till Affleck för hans insats. Godkänt med obehaglig eftersmak.

The Skeleton Key (2005)

Av ställen i USA som man bör hålla sig undan ifrån verkar New Orleans vara ett.
Kanske inte just själva staden, men omgivningarna och resten av delstaten tycks i filmens värld vara ett enda virrvarr av otrevliga detaljer som träsk, alligatorer, en och annan inavlad mördare och framför allt skumma religioner och kulter i legio.

Så även här. Alltid svala och snygga Kate Hudson jobbar som vårdare för åldringar och umgås med någons sorts idealistisk tanke om närhet, omsorg och ett genuint intresse av att ta hand om sina äldre medborgare. När hennes senaste arbetsgivare inte direkt lever upp till detta snokar hon via tidningen upp ett nytt jobb som privatvårdare till strokedrabbade Ben Deveraux (John Hurt) som bor i ett ståtligt mansion mitt ute i träskbebyggelsen där strikta och misstänksamma hustrun Violet (Gena Rowlands) sköter markservicen. Enda kontakten med omvärlden sker egentligen bara via parets advokat Luke (Peter Sarsgaard). Och så Caroline nu då.

Naturligtvis dröjer det inte länge förrän vår hjältinna börjar märka att sakernas tillstånd inte riktigt är som de borde (är de någonsin det om man jobbar år ett skumt par som bor mitt ute i träsk!?). Det är små detaljer som gäckar Caroline, små saker som Violet tycks vilja undvika att prata om. Som tex det faktum att det inte finns några speglar i huset. Eller att dörren till det okända vindsutrymmet är låst. Eller att stackars Ben visserligen inte kan prata efter stroken men ändå uppvisar STORA tecken på ren och skär rädsla.

"prata ur skägget karl..!!"

Mycket att avhandla således under filmens speltid, och detta i en miljö som ju nästan på ett löjligt sätt inbjuder till att stapla klyschor på hög och ta den lätta vägen med ett manus som ser till att checka av de berömda kontrollpunkterna längs vägen. Trots att det på inget sätt blir nyskapande eller sensationellt underhållande håller det sig på en lagom trivsam nivå. Mycket naturligtvis beroende på filmens ensemble där Gena Rowlands mycket snyggt tävlar om uppmärksamheten med Kate Hudson. Rowlands dominerar varje scen de har tillsammans, i övrigt tillåts Hudson vara sådär lagom tuff och beslutsam som en filmhjältinna ska vara. John Hurt har den dialogmässigt den enklaste rollen och behöver egentligen bara stöna och flämta rent kroppsligt. I övrigt låter han dock ögonen och blicken skådespela på ett rutinerat och tryggt sätt. Sarsgaard är den obligatoriska länken med omvärlden och lär här bli mest ihågkommen för sin tjocka och konstlade sydstatsdialekt.

Dagens regissör heter Iain Softley och har uppenbarligen förstått sig på det här med att hålla igen den värsta accelerationen och inte fläska på med de mest förväntande utvecklingarna, trots klyschstaplingen. Faktum är att han under en kort stund lyckas kollra bort mig från spåret jag trodde att jag hade grepp om och sådant är ju alltid överraskande trevligt.

The Skeleton Key är lagom murrig, lagom förutsägbar och lagom avancerad. Blanda lite förväntade grepp från amerikanska södern med en och annan snygg twist och anrättningen blir som en småtrevlig puttrande gryta som kokar någonstans långt inne i de där ogästvänliga träskmarkerna och lämnar en försiktigt god eftersmak.

Almost Famous (2000)

Tidigt 70-tal i USA. Den unge William (Patrick Fugit) har fastnat för rockmusiken och vill inget hellre än att bli rockjournalist. Av en slump får han tillfälle att följa det populära (fiktiva) bandet Stillwater under en turné. En resa som kommer att låta honom uppleva mycket mer än bara det som skrivs i tidningarna. William får under resans gång total inblick i allt som händer, från festerna, fansen, kvinnorna och de interna slitningarna i bandet. Till slut får han problem med att behålla sin objektivitet och inser det svåra i att skriva rak och ärlig rockjournalistik. Och som om inte det vore nog får han hela tiden kämpa för att få till stånd den utlovade STORA intervjun med bandets mystiske och eftertraktade gitarrist Russell (Billy Crudup från Watchmen).

Regissören Cameron Crowe (Jerry Maguire) tar en delvis självupplevd historia från sina unga år som musikjournalist på bla Rolling Stone och broderar ut den i denna finstämda film om jakten på den amerikanska rockdrömmen. Och framför allt om hur den tidiga rockjournalistiken kunde te sig, objektiv eller inte. Crowes alter ego, William, blir betraktaren och katalysatorn som sätter igång en kedja händelser som kommer att påverka alla i bandet och runt om det. William träffar bla den unga Penny Lane (Kate Hudson i umärkt roll) en sorts groupie med djupa drömmar och ambitioner. Willam kan inte låta bli att dras till henne samtidigt som han vet att Penny och Russel har en historia tillsammans.

Lågmäld, välplacerad, humor och snyggt foto blandad med ett suveränt tidsenligt soundtrack gör filmen till ett fint och kärleksfullt hantverk som även fylls med välkomponerat drama utan att bli för jolmigt. Bra insatser från alla skådisar, från unge Fugit till Philip Seymor Hoffman´s korta inhopp som den ökände amerikanske (verklige) rockjournalisten Lester Bangs. Den största credden i birollslistan måste dock gå till Frances McDormand (Burn After Reading) som är skönt överbeskyddande mamma till William i dessa ystra tider vad gäller musik och kulturen i USA under första åren på 70-talet. Regissör Crowe sägs också ha baserat denna figur på sin egen mamma.

Almost Famous, eller the bootleg cut som den (något längre) version jag såg heter, är ingen uppgörelse med ungdomsminnen utan snarare ett snyggt minnesalbum över en svunnen tid när det lätta och otvungna kunde vara nog så besvärligt i en musikvärld som ännu inte hade drabbats av synthmusik, AIDS, snåriga skivkontrakt eller marknadsföring via MTV.

Betyget: 4/5