Alex Cross (2012)

Ännu en karaktär som återvänder in på banan.
Sist vi såg polispsykologen Alex Cross var han dock betydligt äldre och såg misstänkt lik ut Morgan Freeman i de två hyggliga Kiss the girls och Along came a spider.

Här tycks det nu återigen handla om en reboot, även om det aldrig uttryckts så med den här rullen. Kanske är tanken att jag som tittare ska lära känna personen Cross lite mer, förstå hur han hamnade i Washington som hjälp åt FBI. Det går sådär tycker jag dessvärre.

Bort med åldringen Freeman och in med yngre skådisen Tyler Perry som är så superduperfelcastad att det känns lite jobbigt att se på honom. Snubben har noll karisma och agerar osannolikt träigt. Desto bättre då att rutinerade regissören Rob Cohen har vett att stoppa in gamle Edward Burns i en sidekick-roll. Jag gillar Burns, även om han inte direkt rosat marknaden de sista åren…och dessutom inte syns till sådär jätteofta nuförtiden. Kanske man får vara glad för det lilla.

Dagens story bygger enligt uppgift på en sammanslagning av två romaner om Cross av författaren James Patterson, och bjuder till en början på ett mord i de mer rika kvarteren i motorcity Detroit. Ett sadistiskt mord dessutom och snart får Cross med undersökande anhang att göra med en synnerligen illvillig och klyschigt galen lönnmördare (Matthew Fox) som inte tänker stanna vid bara ett offer. Dessutom såklart en historia som ska nystas upp med lagom tilltagna hållpunkter. Håhåjaja.

Ingen thriller som direkt går på djupet, eller ens stannar upp en stund och försöker göra sina karaktärer lite engagerande. Detta trots att manus vräker på med personliga motgångar för Cross vilket ska göra honom än mer angelägen om att klämma åt den galne mördaren. Som ett utdraget tv-avsnitt ur valfri deckare egentligen. Vissa scener känns mer genomtänkta än andra. Mixen är med andra ord rejält svajig. Rejält.

Mördaren Fox har späkt sig till näst intill oigenkännlighet, John C.McGinley försöker sig på att spela något annat än Dr Cox (vilket naturligtvis inte går) i rollen som polischef, Jean Reno får lite betald semester med sina 10 minuter i storyn och några starka kvinnor går dessvärre inte hitta som får hänga med till slutet. Däremot då en stabbig och kantig huvudrollsinnehavare.

träskalle vs tokskalle. oklar utgång.

Men ok, jag ska vara snäll och skriva att regissör Cohen ändå är så pass rutinerad att han lyckas undvika kalkonfällan, att han vid ett par små sällsynta tillfällen skapar några smulor med scener som känns ok. Och Fox´s galenpanna till badass är så over-the-top att han nästan blir lite underhållande. Lite.

Alex Cross är sannerligen inget att skriva hem om. Grejen är dock att det känns som att det kunde ha blivit något mycket bättre om man gått in för det aningens mer. Som resultatet ser ut nu är det ännu en klyschig thriller med tv-serievibbar. Och sådana finns det alldeles för många av. Inte bra. Inte uselt. Bara rätt…fantasilöst. Betyget blir snällt idag, kanske för snällt. Beror det möjligen på åsynen av Burns..?
Assvag tvåa.

Godzilla (1998)

Man kan ha många åsikter om Roland Emmerich‘ sätt att göra film. Helt klart är i alla fall att mannen inte har diskretion som sitt varumärke.

Istället verkar han på regelbunden basis ha kontakt med Michael Bay för att de ska kunna sporra varandra till nya galna idéer om hur man spränger och förstör allra bäst och dyrast. Speciellt stora amerikanska städer som i granna effektscener får på skallen ordentligt i bästa widescreenformat.

Den samlade expertisen var dock inte nådiga mot Emmerich här. Japanerna var rent skogstokiga och kände sig förolämpade. Här tog man en nationalikon som hottades upp alldeles för mycket, och dessutom fick inte ens besten härja i Japan!

Den nya filmen förtäljer således historien om Kaos vs Staden som aldrig sover, och vad som händer när ett stycke gigantiskt monster bokstavligt en regnig förmiddag hoppar upp ur vattnet i New Yorks hamn och använder Manhattan som sitt eget lilla Lustiga Huset. Som vanligt finns här utpekade huvudpersoner och hjältar. Matthew Broderick är en av dem i rollen som forskare med huvud på skaft. Hank Azaria är en annan, nyhetsfotograf och vitsig vildhjärna. Det finns mellanchefer,  militärer och annat löst folk och naturligtvis… den söta kvinnan! Plus då Godzilla själv i praktfull cgi-framställning som inte går att klaga nämnvärt på.

Trots allmänt gnissel från filmälskare tycks många bortse från att Emmerich skapelse faktiskt drog in sin beskärda del av dollars på biograferna. Runt 130 dollarmiljoner gick kalaset på att tillverka och intäkterna till dags dato ligger faktiskt på drygt det dubbla, så nog ville folk och fä uppenbarligen se New York få pisk ordentligt. Storyn må vara dumtunn, men det går att luta sig mot rätt ok effekter och lite skönt placerad humor på utvalda ställen, och som omtagsfilm känns det inte som att hoppa i helt galen tunna. Jean Reno må vara alldeles för kvalificerad för den här sortens soppa, men nog kan karln avlossa en och annan rolig kommentar som undercoverfransos mitt i röran.

Godzilla i modern tappning blev inte alls den succé filmbolaget hade hoppats på och vidare tankar på uppföljare lades uppenbarligen snabbt i frysen. Dock, det smäller, låter och exploderar enligt den tunna manusmallens praxis. Att syna historien närmare i sömmarna går naturligtvis inte för sig. Istället får man nöja sig med att konstatera att filmen gör vad den ska för de moderna biopalatsens högtalaranläggningar. Sedan får japanerna tycka vad de vill.

”Oh! Oh you gotta be kidding me man, we’re in his mouth! We’re IN HIS MOUTH!”

Ronin (1998)

I omtagssäcken hittar vi denna gång en film som känns lite som ett alster av den gamla skolan.

Ett antal personer introduceras, ett mål ska uppnås och den egentliga frågan är bara hur många som ska gå åt längs vägen och vilka som lirar med en egen agenda. Fyll på med action av den hårdare sorten och en dos med snabba, intensiva, biljakter och formeln känns klar. Fast under ytan finns det den här gången ett lager till, och det är till filmens fördel helt klart. Manusgurun David Mamet, känd för att hjälpa upp haltande historier, kopplades tidigt in för att putsa på manuset när Ronin skulle bli film.

Resultatet är en lurig och rätt hård historia om en samling tuffa killar som samlas i Paris för ett uppdrag, att stjäla en åtråvärd väska från ett annat rävigt gäng innan denna väska säljs vidare till ett ytterligare intresserat ljusskyggt sällskap. Men vem kan egentligen lita på vem?  

Det hela utvecklas till ett av de mer raffinerade sätten att använda sig av det icke helt okända begreppet ”McGuffin” jag skådat på länge. Väskans innehåll är i sig oviktigt, vad som är det drivande är turerna kring denna jakt.

Laguppställningen är rutinerat bra, Robert DeNiro, Jean Reno, Stellan Skarsgård, Sean Bean, Natascha McElhone och Jonathan Pryce. Alla med sin speciella förmåga och uppgift. Manuset kommer med flera dolda agendor och vändningar. Mitt i alla twister glömmer gamle veteranregissören John Frankenheimer dock inte bort att använda sig av actionelementet på ett snyggt sätt, och plötsligt känns närvaron av Heat påtaglig i vissa scener.

Karaktärerna känns kärva och på helspänn. De enda som verkar finna varandra är DeNiro´s ex-CIA specialist och den franske räven Jean Reno som också hinner med att på ett någorlunda äkta vis utbyta livserfarenheter och tankar.

Biljakterna är jäkligt snyggt tillverkade och sker huvudsakligen på Paris gator, och är visst uppseendeväckande när jakten bla går genom de tunnlar som blev Prinsessan Diana´s öde. På det hela taget visas Paris upp som något helt annat än den stad vi känner från broschyrerna.

Möjligen är det här en film som är lite för lång i sin iver att täcka in det mesta och få ut det bästa möjliga ur det slingrande manuset, men rent spänningsmässigt håller den hela vägen och som tittare belönas man också med ytterligare en liten plotvändning när det drar ihop sig till den sedvanliga ihopknytningen av säcken. Det roliga är egentligen att man kan lämna en del oförklarat och lite höljt i dunkel och ändå få det så pass uträtat att det passerar utan större anmärkning.

Ronin är smart, väldigt lurig under den till synes klara ytan och helt klart underhållande. De intensiva actionsekvenserna vägs jämt mot den luttrade dialogen och de många turerna i storyn, skådisarna levererar i denna rätt avancerade form av heist-film och slutprodukten känns stabil. En bra film.

”Either you’re part of the problem or you’re part of the solution or you’re just part of the landscape”

Armored (2009)

Kuppfilm av det enklare slaget. Ett antal väktare som pysslar med värdetransporter, lite lagom missnöjda med livet, bestämmer sig för att blåsa sin arbetsgivare och lägga beslag på cirkus 42 miljoner dollar. Planen är snorenkel och högst overklig, och givetvis inträffar det där lilla abret som gör att historien tar en helt annan vändning.
Möjligen kan man huka lite inför det faktum att ledstjärnorna i den här filmen är Matt Dillon och Laurence Fishburne, ingen av dem direkt på A-listan om man säger så. Till och med gamle 80-tals-Fred Ward (Remo någon..?) har man skrämt upp i en pytteliten biroll.

Ändå är det inte så jolmigt dåligt som man skulle kunna tro. Det finns ett visst uns av spänning i senare delen av storyn som gör att jag sitter lite lagom alert. Tyvärr känns det hela generellt ganska klyschigt och regissören Nimród Antal hade möjligen sitt kommande projekt Predators i huvudet och styrde den här rullen på lite halvfart. Men ok då, historien tar sig ändå i mål utan att behöva skämmas för sig å det grövsta. Karaktärerna blir dock rejält stereotypa och löjligt ytliga, ingen av gubbarna (inga tjejer i den här filmen inte) hinner sätta några avtryck med sitt agerande. Fishburne drar på i överspel så det står härliga till, och vad nu Jean Reno, som dyker upp på ett hörn, såg för oerhörd potential i den här filmen kan man ju kanske undra. Matt Dillon är egentligen en ganska bra skådis, och man skulle vilja se honom i filmer med lite större tyngd i. Övriga inblandade har jag redan glömt.

Armored är B-action som ligger farligt nära C-träsket, men innehåller små element av spänning och en story som fångar intresset under några intensiva minuter. I det här fallet är det extra plus för den korta speltiden, och har man inte sett den här filmen har man inte direkt missat något om man säger så.