Blue Jasmine (2013)

Woody Allen har landat hemma i staterna igen efter sina filmiska utflykter till Europa.
Men inte utan att han väljer att stanna till i det ”europeiska” San Francisco.
Är hans älskade NY ett minne blott nu?

Ånej, här får staden som aldrig sover vara med på ett par hörn igen, främst i tillbakablickar. En sorts inramning till historien för dagen. Vilken inbegriper Jasmine French (Cate Blanchett), en gång den perfekta värdinnan på Park Avenue. Tillsammans med sin man Hal (Alec Baldwin) tillhörde hon dom som räknades. Dom som badade i lyx och hade alldeles för mycket tid för yoga, shopping, eftermiddagsdrinkar, The Hamptons-strandkåkar…och annan kontemplation. Tuffare tider dock sedan Hal avslöjats som skurk och bedragare och gripits av lagens långa arm. CHOCKEN för världsfrånvända Jasmine som tvingas gå från lyxen till svennelivet på två röda.

Nu försöker hon börja om och lagar sig därför mot San Francisco där frånskilda systern Ginger (Sally Hawkins) bor i pyttelägenhet med två kids varannan vecka. Jasmine ska ju bara bo där ett tag medans hon kommer på fötter igen. Tjenare.
Återigen träffar den gode Allen så rätt i åskådarsinnet med sina betraktelser. Ibland är de mer roliga än djupa. Ibland mer dramatiska än fröjdfulla. Här är det lite från alla burkar. Jasmines totala hjälplöshet i det som vi vanliga dödliga kallar vardagen blir ibland sådär skämmigt underhållande att titta på. Men lika kvickt byter Allen spår och med ens väller mörkret in över storyn, och då sitter man plötsligt där och känner sig inte lika uppsluppen länge. Taffligheter hos huvudpersonen varvas med ren tragik. Ibland nästan lite olikt Allen att gå SÅ långt i bedrövelserna..?

Korsklippningen mellan Jasmines tidigare liv och den vardag hon tvingas deala med är jäkligt snygg. Inte bara ett förklarande grepp vad gäller detaljerna (vissa mer katastrofala än andra), utan också en snygg förstärkare rent visuellt för att symbolisera skillnaden mellan livsstilen. Att använda San Francisco som motpol till gamla stiliga New York…uttänkt av Allen det också? Som för att förstärka motpolerna?

Bedrövelsen och självömkan känner till en början inga gränser hos Jasmine, men likt förbannat föresätter hon sig att försöka bearbeta situationen. Att skaffa sig ett jobb, ett alldeles VANLIGT JOBB, står på agendan. Svårt nog för en ordinär tjomme, och för en kvinna som inte ens är van att fixa kaffe själv kan det rentav nästan bli traumatiserande. Återigen lite putslustig Allen-humor, som jag gillar. De små detaljerna och de små kommentarerna i dialogen.
Jasmine har naturligtvis åsikter om det mesta, inte minst systern Gingers sätt att leva. Och hennes val av män. Upplagt för strida verbala bataljer som bygger på oerhört bra samspel mellan Blanchett och Hawkins. Man kan reta ihjäl sig på Jasmine, men samtidigt är det något med henne som gör att man känner för henne.

NATURLIGTVIS är det här Cate Blanchetts film. Hon äger varje scen hon är med i. Har hon någonsin spelat så bra!? De fenomenala växlingarna mellan den sönderhackade stoiska stoltheten och det mörka fallet ned i sammanbrottets avgrunder. Speciellt scenerna med en totalt avsminkad, utlämnad Blanchett framför kameran stannar kvar i minnet. Allen törs plötsligt ta ett steg längre in i tragedin som tycks ligga strax bakom den absurda humorn som man gillar med hans filmer. Känns också som att det bygger lite på att Blanchett är beredd att ta det steget. Att dyka ned i tillkortakommandet fullt ut. Och så plötsligt strålar hon fenomenalt i scenerna från livet i lyx. Jag är imponerad. Men det är jag ju alltid av henne.

Cate försöker lära sig hänga i nya stadsdelar

Jasmines irrfärder in i San Francisco-vardagen ställer till det också för systern Ginger. Hon som vant sig vid de små smulorna i livet. Den taffliga vardagen. Plötsligt får hon anledning att omvärdera sitt liv…samtidigt som hon hela tiden har Jasmine att klandra för att hon hamnat just där hon är. Kan systrarna överhuvudtaget finna någon sorts frid mellan sig?

Som vanligt i Woodys filmer blir det extra smörsmak på rollistan. Som att han alltid lyckas få sina skådisar till att lägga sig på en liten högre nivå. Förutom Blanchett och Hawkins bjuds det på finlir av Peter Sarsgaard som sober flirt till Blanchett, Bobby Cannavale som Gingers nye svennebanan-pojkvän och Louis C.K. i miniroll som flirtig partysnubbe. Bäst av alla biroller är förstås dock Alec Baldwin som är så naturlig i sitt agerande att det känns som han spelar sig själv bara. Taskigt sagt kanske, men han får väl ta det som en komplimang. Att dessutom gamle Andrew Dice Clay (kommer ni ihåg sköna The Adventures of Ford Fairlane från -90!?) dyker upp som bitter ex-man till Ginger är också lite bonus. Finns det inte nåt att gnälla på dårå? Tja, finalen känns kanske lite…otillfredsställande och rumphuggen. Eller också är det helt perfekt.

Blue Jasmine är Woody Allen tillbaka i det tunga facket. I dubbel bemärkelse den här gången då han också sportar en sida av sitt manusskrivande som kanske inte alltid tar överhanden. Tragiken och det hänsynslöst tröstlösa mörkret i kombo med den lätt besvärliga humorn..gör rullen till en mycket sevärd historia hos mig. Men allt står och faller också lite med fenomenala Cate.
Bittert lysande underhållning.

Robot & Frank (2012)

Frank (Frank Langella), en gammal juveltjuv, bor ensam i ett stort hus.
Barnen utflugna och skild från hustrun sedan 30 år. Huset är ostädat, Frank skiter i vilken mat han äter, men mest oroväckande är kanske att han uppvisar ständiga symptom på demens. Något han själv naturligtvis förnekar på sitt kärva och sura sätt.

Frank´s enda uppenbara glädje i livet verkar vara att hänga på det lokala, nedläggningshotade, biblioteket där han kan småflörta med bibliotekarien Jennifer (Susan Sarandon). Sonen Hunter (James Marsden) har dock fått nog av att en gång i veckan köra hem till sin far för att röja upp röran, så till den grad att han nu skaffat Frank en robot som ska bistå honom i vardagssysslorna och se till att Frank äter nyttigare samt aktiveras på rätt sätt.

Vad jag framför allt gillar med dagens lilla film är att den tidsmässigt placerar sig en nära framtid från nu. Med tekniska hjälpmedel och en vidareutveckling av elektroniken som inte alls känns otrolig. Tekniken tillåts dock aldrig ta överhanden i filmen, relationen och känslorna mellan Frank och hans nya robot är det viktigaste. Frank själv hatar naturligtvis den nya hjälpredan till en början, men när det visar sig att den lilla roboten har en fallenhet för att dyrka upp lås och blixtsnabbt lära sig elektroniska kombinationer börjar Frank plötsligt piggna till och rentav planera en litet stöt på ålderns höst..! Dessutom kan han inte låta bli att motvilligt fästa sig vid den påtvingade kamraten ju längre tiden går. En klassisk utveckling med andra ord.

Nu är detta absolut ingen kuppfilm på något sätt, även om den lilla njutbara ingrediensen vävs in på ett charmfullt sätt av debutregissören Jake Schreier. Istället känns det som en ganska sorgsen berättelse om minnen och förlusten av minnen, kryddad med lite humor på väl valda ställen. Frank lever upp med sin nyvunna vän, flirtar än mer med Jennifer, men på något sätt vet vi alla att Frank har en enkelbiljett till glömskans träsk på ålderns höst.

nya kompisar gör saker ihop

Esset Langella är förstås njutningen i historien och backas upp av Marsden, Sarandon och Liv Tyler i miniroll som dottern på hastigt besök. Trots att den lilla roboten ser ut som en förvuxen plastleksak får den faktiskt en personlighet, mest tack vare Peter Sarsgaard som tillhandahåller sin röst. Manuset trippar sådär lätt mellan bekymrat och dystert drama och lättsammare tongångar, vilket lurar upp mitt sinne en aning..när det egentligen handlar om något vi alla fasar för. Att tappa sina minnen i livet och kanske sin identitet. Att sedan en överraskande liten twist finns inskriven i slutet förstärker ju bara storyn och vad allt egentligen handlar om.

Robot & Frank är naturligtvis ingen superduperhistoria som slår på stora trumman. Ett litet vardagsdrama, förlagt i nära framtiden. Allvarligheter blandas med lite småkul incidenter och en Langella som äger varje filmruta han förekommer i. Trevligt, och lite sorgsamt.
Och bra, i det lilla formatet.

The Skeleton Key (2005)

Av ställen i USA som man bör hålla sig undan ifrån verkar New Orleans vara ett.
Kanske inte just själva staden, men omgivningarna och resten av delstaten tycks i filmens värld vara ett enda virrvarr av otrevliga detaljer som träsk, alligatorer, en och annan inavlad mördare och framför allt skumma religioner och kulter i legio.

Så även här. Alltid svala och snygga Kate Hudson jobbar som vårdare för åldringar och umgås med någons sorts idealistisk tanke om närhet, omsorg och ett genuint intresse av att ta hand om sina äldre medborgare. När hennes senaste arbetsgivare inte direkt lever upp till detta snokar hon via tidningen upp ett nytt jobb som privatvårdare till strokedrabbade Ben Deveraux (John Hurt) som bor i ett ståtligt mansion mitt ute i träskbebyggelsen där strikta och misstänksamma hustrun Violet (Gena Rowlands) sköter markservicen. Enda kontakten med omvärlden sker egentligen bara via parets advokat Luke (Peter Sarsgaard). Och så Caroline nu då.

Naturligtvis dröjer det inte länge förrän vår hjältinna börjar märka att sakernas tillstånd inte riktigt är som de borde (är de någonsin det om man jobbar år ett skumt par som bor mitt ute i träsk!?). Det är små detaljer som gäckar Caroline, små saker som Violet tycks vilja undvika att prata om. Som tex det faktum att det inte finns några speglar i huset. Eller att dörren till det okända vindsutrymmet är låst. Eller att stackars Ben visserligen inte kan prata efter stroken men ändå uppvisar STORA tecken på ren och skär rädsla.

"prata ur skägget karl..!!"

Mycket att avhandla således under filmens speltid, och detta i en miljö som ju nästan på ett löjligt sätt inbjuder till att stapla klyschor på hög och ta den lätta vägen med ett manus som ser till att checka av de berömda kontrollpunkterna längs vägen. Trots att det på inget sätt blir nyskapande eller sensationellt underhållande håller det sig på en lagom trivsam nivå. Mycket naturligtvis beroende på filmens ensemble där Gena Rowlands mycket snyggt tävlar om uppmärksamheten med Kate Hudson. Rowlands dominerar varje scen de har tillsammans, i övrigt tillåts Hudson vara sådär lagom tuff och beslutsam som en filmhjältinna ska vara. John Hurt har den dialogmässigt den enklaste rollen och behöver egentligen bara stöna och flämta rent kroppsligt. I övrigt låter han dock ögonen och blicken skådespela på ett rutinerat och tryggt sätt. Sarsgaard är den obligatoriska länken med omvärlden och lär här bli mest ihågkommen för sin tjocka och konstlade sydstatsdialekt.

Dagens regissör heter Iain Softley och har uppenbarligen förstått sig på det här med att hålla igen den värsta accelerationen och inte fläska på med de mest förväntande utvecklingarna, trots klyschstaplingen. Faktum är att han under en kort stund lyckas kollra bort mig från spåret jag trodde att jag hade grepp om och sådant är ju alltid överraskande trevligt.

The Skeleton Key är lagom murrig, lagom förutsägbar och lagom avancerad. Blanda lite förväntade grepp från amerikanska södern med en och annan snygg twist och anrättningen blir som en småtrevlig puttrande gryta som kokar någonstans långt inne i de där ogästvänliga träskmarkerna och lämnar en försiktigt god eftersmak.

Flightplan (2005)

Det är ändå lite kul att upptäcka att ibland vid vissa återtittningar så inser man att filmen fortfarande håller i tex spänningsvärde och engagemang. Trots att man vet hur storyn kommer att utveckla sig och sluta.

Måhända är väl det en styrka i filmens manus? Att man fortfarande kan hitta detaljer och scener som underhåller på ett eller annat sätt. I mina ögon är Flightplan just en sådan film, lite mörk och dyster i sitt upplägg för att sakta stegra spänningen och framför allt ovissheten. Storyn är upplagt enligt det typiska formatet att den vill skoja lite med oss som tittar också. Leda in oss på olika vägar och scenarion, få oss att tvivla på det vi bevisligen tycks ta del av.

Kyle Pratt (Jodie Foster) ska frakta hem sig själv, sin dotter och sin nyligen avlidne makes kista från Berlin till USA via flyg. En lätt överdrift att påstå att Kyle är på toppenhumör, tvärtom tycks hon då och då drabbas av syner, eller är det möjligen minnen…eller bara ren sorgdepression? Än värre blir det när hon efter start slumrar till för att sedan plötsligt vakna och upptäcka att dottern Julia är borta. Borta så till den grad att ingen av de övriga passagerna eller kabinpersonalen kan påminna sig om att de överhuvudtaget har sett flickan kliva ombord, eller att hon ens existerar för den delen.

En förtvivlad Kyle gör nu allt för att övertyga personalen, passagerarna, piloterna och en luttrad flygplanspolis om att hon, trots sitt depressiva tillstånd, varken är galen eller hittar på.

Regissören Robert Schwentke har full koll på både manus, skådespelare och scenografi under den här minst sagt olustiga händelseutvecklingen. En klaustrofobisk miljö som ett flygplan tillhandahåller erbjuder bra möjligheter till att fånga den instängda känslan med mycket människor på liten yta. I takt med att filmen rullar på får jag som tittare också mer information om Kyle´s bakgrund vilket som sagts ovan plötsligt ställer min egen slutledningsförmåga lite på sin spets. Men ok, som luttrad filmtittare kan man troligen lista ut ungefär hur det ska avlöpa, fast rent generellt lyckas manusflödet vindla åt både det ena och andra hållet under en bra stund och erbjuda alla möjliga lösningar.

Jodie Foster tillhör den där lilla skaran favoriter som finns i min bok. Hon har en förmåga att koppla på den där speciella blicken när det behövs som gör att jag köper hennes rollfigurer rakt av. Foster tillhör verkligen de skådisar som kan konsten att klara av de flesta känsloyttringar på film och få det att vara trovärdigt. Om man nu ska hitta något att anmärka på så är det väl möjligen det faktum att hon egentligen här upprepar sin roll från Panic Room, ensam mamma som hamnar i en känsloladdad nödsituation vilken utspelas på begränsad yta. Eftersom jag dock gillar Panic Room har jag ett gott överseende öga till detta.

Sean Bean som bister pilot och Peter Sarsgaard som svårövertalad flygplanspolis ser till att det är bra skådespelat vad gäller de viktiga birollerna, men överlag är det här Fosters show till hundra procent.

Flightplan gör sitt bästa för att väva in åskådaren i osäkerhet om vad som egentligen sker, och tack vare Fosters säkra agerande och Schwentkes öga för spänning och smartness i upplägget blir det underhållande. Även vid en omtitt.

”Where’s Julia?”