The November Man (2014)

Är östeuropa det nya svarta i actiongenren?
Flyg in ett gäng skådisar och utnyttja de olika städerna till att föreställa allt från Prag, Moskva…..och till och med Paris i vissa lägen. Eller som här, låt hela (nästan) handlingen utspelas i Belgrad.

Men aj sicket elände.
Trots en tuff titel på filmen och en gammal räv som frontar. Tyvärr får vi en trött, TRÖTT, Pierce Brosnan som fd CIA-hejduk. Grånad, sliten och man kan i värsta stunder tänka sig att typ just 007 skulle se ut såhär om han pensionerat sig och inte hade mycket annat att ägna sig åt i livet. Vår man Devereaux (Brosnan) dras in i skumraskheter i Moskva, när gamla synder poppar upp till ytan igen…som det så snyggt heter.

Jaha, det är såklart den gamla frågan om VEM man kan lita på i spionernas värld. Den helt igenom oengagerande storyn drar alltså snart vidare till Belgrad där det svingas friskt i manuset till höger och vänster. Vi får också Olga Kurylenko med vattentunn roll som ska vara Brosnans sidekick, men som blir ett påhäng. Storyn är märkligt hopsatt, eller är det klipparen vi ska skälla på? Som att det är ett rejält hafsverk som ingen riktigt velat styra upp. Personer kommer och går, konstiga grejer händer som inte avslutas.

”dammit bitches! jag är faktiskt 007 egentligen!”

Lite märkligt, då bakom kameran hittas ingen mindre Roger Donaldson…och han har ju inte gjort kattskitt förut om man säger så; Tretton Dagar, The Bank Job och den fräna 80-talaren Ingen Utväg för att nämna några. Här är han helt uppåt de östeuropeiska väggarna! Är detta de enda jobb han får nuförtiden? Det blir inte ens lättmjölk! För att skyla det värsta i storyn tycks orden ha varit att ösa på med gritty actionsekvenser titt som tätt. Jag retar mig på detaljer i storyn, i det visuella (ett HELT tomt lyxhotell!?! Inga andra synliga gäster!?!?), det konstiga sättet att driva handlingen framåt.

Mest irriterande är kanske ändå att gamle Pierce hemfaller åt sådana här sunkiga B-rullar. Uppenbart att han går på halvfart här, och då blir det också rejält pajigt. Duger knappt som ett avsnitt i valfri deckare på tv. Helt ointressant story. HELT.
Irriterande underkänt.

The Bank Job (2008)

En rejäl Heist-film med en mer eller mindre otrolig story är ju aldrig fel i filmsammanhang. Speciellt inte om den, som i det här fallet, kommer med engelsk touch.

Småbrottslingen Terry (Jason Statham) och hans kumpaner i livet drömmer alla om att göra det stora klippet för att sedan kunna dra sig tillbaka och njuta livets sötma. Det är London och det är början av 70-talet. När fotomodellande gamla flamman Martine (Saffron Burrows) en kväll erbjuder Terry och co att tillsammans med henne dra igång planerna på ett listigt inbrott i en av Londons otaliga banker, där speciellt ett helt rum med lockande bankfack väntar, smyger sig habegäret in hos dem alla. Kuppen verkar dessutom idiotsäker (om man nu undantar risken att åka fast dårå) då innehållet i bankfack ju oftast brukar vara av sådant art att innehavaren inte gärna springer till polisen i första taget…

Föga anar dock Terry att Martine å sin sida har en dold agenda som följs på avstånd av hennes ”uppdragsgivare” och kommer att påverka hela utgången av historien. Dagens alster lyckas såväl med bedriften av vara både småspännande och lite komiskt underhållande på samma gång. Enligt uppgift vävs verkliga händelser i samband med ett bankinbrott i London in här, ett brott som uppenbarligen länge varit omgärdat av rykten om vad som egentligen hände. Här utger sig manusförfattarna för att de sitter inne med den ”verkliga” historien. Håhå jaja…

Regigubben för dagen, Roger Donaldson, är dock så pass rutinerad att han kan styra förbi blindskären som skulle kunna uppstå, och generera en historia som mycket väl skulle kunna vara möjlig. Spänningen och viss intensitet saknas som sagt inte, och dramatiken lever högt på ett färgstarkt birollsgalleri och ett detaljrikt yttre där 70-talsvibbarna ligger lagom behagligt över hela produktionen. Vissa sidospår avhandlas också och vävs faktiskt in i berättelsen på ett finurligt sätt.

skinnpaj, polisonger och planerande

Jason Statham gör en riktig ”Stathamare” vilket innebär att vi kan lita på honom som filmens stora stjärna. Grejen med vår vän Jason är att det känns som att han ofta får personifiera stabiliteten och tryggheten i en rollbesättning. Om man inte blir klok på vissa andra figurer kan man alltid lita på den gode Statham. Han överraskar möjligen sällan, men man vet vad man får. Både på gott och ont.

The Bank Job uppfyller sin beskärda del av begreppet Heist-film, men det är egentligen efterspelet som är det intressanta. Det och det visuella sättet filmen är tillverkad på. Underhållande och lite småspännande, med en intrig som inte alls känns så ansträngd så att den inte skulle kunna ha inträffat i levande livet.

Seeking Justice (2011)

Nicolas Cage alltså. Jag kan inte hjälpa det, men jag dras hela tiden till denne man som (flugor dras till skit…tänkte jag skriva) en suktande geting dras till ett glas sliskig cola en skön sommardag.

Varför vet jag inte riktigt, men troligen är det för att någonstans långt därinne vet både jag och Cage själv att han har potentialen i sig att leverera bra insatser. Problemet är bara att de sista åren har det varit oroväckande downhill för det mesta. Idag har man ju lite svårt att tänka sig att denne gamäng faktiskt inhöstat en stycke Oscar för bästa prestation i en manlig huvudroll en gång i tiden.

Nåväl, som ni redan vet sviker jag dock inte herr Cage bara sådär. Min fascination av denne lirare går oförtrutet vidare. Här dyker han upp som läraren Will med snygg fru och rätt okomplicerad tillvaro.

Det ofattbara händer, en kväll blir frun både rånad och våldtagen och Will känner sig desperat hjälplös där han sitter på sjukhuset. In på banan med den mystiska främlingen Simon (Guy Pearce som ser ut som han fått sin skalle tvångsrakad) vilken representerar en sorts organisation som kan hjälpa vanligt folk med att ”avlägsna” problem vid behov, och vore det nu inte lägligt att Simons gäng hjälpte Will med att hitta förövaren och se till att han aldrig gör om samma sak? Enda motprestationen från Will är han är beredd att ställa upp med assistans om organisationen någon skulle behöva hans hjälp.

Borde Will ha tackat nej?
Kommer han att få ångra ihjäl sig?

Sex månader senare i handlingen håller Will sakta men säkert på att måla in sig i ett hörn med lögner till frun Laura samtidigt som han försöker undvika att tvingas ta tag i den tjänst som Simon nu vill ha utförd.

"vi behöver en tjänst kompis.."

Bakom kameran i dagens alster står Roger Donaldson, icke en rookie på långa vägar vad gäller filmskapande. Här har fått i sin hand ett manus vars första halva faktiskt inbjuder till viss spänning och ovisshet med New Orleans som skådeplats. Lägg till detta Cage som här tycks snäppa upp sig en aning från den slöa halvfart med vilken han brukar bedriva sina insatser på senare år.  Så länge filmen håller sig inom kategorin ”mystiskt drama med oviss agenda” känns det här både fräscht med lite potential att ta sig utanför boxen. Så fort filmens andra halva tar fart och Cage förvandlar sig själv till värsta FixarFrasse och bemöter skurksen med deras egna medel sjunker hela filmen snabbt tillbaka till en ganska förutsägbar, må vara stabilt tillverkad, produkt där man direkt kan släppa på den hjärnaktivitet man som åskådare möjligen haft fram till hit.

Cage är som sagt Cage, men lite mer alert här tycker jag nog han är. January Jones (nvilket porrnamn!) är hans drabbade fru Laura men går inte igenom rutan så speciellt mycket. Filmens behållning är nog annars Guy Pearce, som trots att han egentligen bara cashar in lönechecken efter en dag på jobbet, lyckas se uppklätt sunkig ut och koppla på en sorts leende illvilja som jag förtjusas av.

Seeking Justice är inte alls dålig egentligen. Rätt bra förutsättningar finns och Cage håller igen värsta överspelet. Det lilla abret tycks vara att filmens manus inte riktigt vågar ta ut svängarna utan hemfaller åt gammal rutinerad stadsaction och konspirationsnystande. Två godkända stjärnor vill jag nog belöna den med iaf.

Thirteen Days (2000)

Det finns två saker som Kevin Costner passar i. Det ena är westerns och det andra är välskräddade kostymer. Här är kostymen av modell slimmad, vi befinner oss ju trots allt i början av the swingin´sixties, 1962.

Så hemskt mycket svänger det nu dock inte då el presidente J.F. Kennedy informeras om att man upptäckt att de lömska ryssarna håller på att montera upp kärnvapen på Kuba, USA´s bakgård liksom.

Naturligtvis har man läst om Kuba-krisen i skolan, mina föräldrar har berättat i efterhand att en olustkänsla svepte genom världen vid det här tillfället. Vissa experter menar också att mänskligheten aldrig varit så nära ett globalt krig som då. Turen, guds försyn (?), eller möjligen smarta förhandlingstrix från jänkarna löste ju till slut det hela och världen kunde andas ut.

Roger Donaldson har här tagit sig an en bok som beskrev hela det intensiva förloppet under ett par dagar på hösten -62, och således dyker här alltså Costner upp som rådgivaren Kenny O´Donell flankerandes bröderna Kennedy, John (Bruce Greenwood) och Bobby (Steven Culp) när dessa ska försöka lösa den annalkande krisen på bästa sätt.

Gott om bistra män i kostymer och uniformer av alla de slag (kvinnor göre sig icke besvär annat än i roller som käcka sekreterare eller orolig fru…och Jackie syns bara pliktskyldigt i en 15-sekunders scen). Hårdför dialog om vad man egentligen borde göra med den ryska lömska björnen uttalas och viss krigslist utarbetas bland en del generaler. Mot detta står dock den lugne och betänksamme JFK som hellre vill nå en diplomatisk lösning.

Trots att vi redan vet utgången av denna envig, lyckas det bli lite spännande om vartannat. Mycket beroende på en driven dialog, detaljrika miljöer och gott skådespelande. Idel bekanta namn i birollslistan gör också sitt till. De tre huvudrollerna är förstås i centrum större delen av filmen, the Kennedys återges väl av sina tolkare och jag hävdar återigen att Costner gör sig som bäst när han bara ska ta emot regi och skådespela (även om han står med som producent här).

Thirteen Days är engagerande och tidvis spännande. Den exakta sanningshalten i den här Hollywoodversionen kan säkert diskuteras, men i stora drag gick det säkerligen till så som beskrivs av Donaldson. Fast man kunde ha slopat Costners fejk-Boston-dialekt.

”We were eyeball to eyeball and I think the other fella just blinked.”