Nicolas Cage alltså. Jag kan inte hjälpa det, men jag dras hela tiden till denne man som (flugor dras till skit…tänkte jag skriva) en suktande geting dras till ett glas sliskig cola en skön sommardag.
Varför vet jag inte riktigt, men troligen är det för att någonstans långt därinne vet både jag och Cage själv att han har potentialen i sig att leverera bra insatser. Problemet är bara att de sista åren har det varit oroväckande downhill för det mesta. Idag har man ju lite svårt att tänka sig att denne gamäng faktiskt inhöstat en stycke Oscar för bästa prestation i en manlig huvudroll en gång i tiden.
Nåväl, som ni redan vet sviker jag dock inte herr Cage bara sådär. Min fascination av denne lirare går oförtrutet vidare. Här dyker han upp som läraren Will med snygg fru och rätt okomplicerad tillvaro.
Det ofattbara händer, en kväll blir frun både rånad och våldtagen och Will känner sig desperat hjälplös där han sitter på sjukhuset. In på banan med den mystiska främlingen Simon (Guy Pearce som ser ut som han fått sin skalle tvångsrakad) vilken representerar en sorts organisation som kan hjälpa vanligt folk med att ”avlägsna” problem vid behov, och vore det nu inte lägligt att Simons gäng hjälpte Will med att hitta förövaren och se till att han aldrig gör om samma sak? Enda motprestationen från Will är han är beredd att ställa upp med assistans om organisationen någon skulle behöva hans hjälp.
Borde Will ha tackat nej?
Kommer han att få ångra ihjäl sig?
Sex månader senare i handlingen håller Will sakta men säkert på att måla in sig i ett hörn med lögner till frun Laura samtidigt som han försöker undvika att tvingas ta tag i den tjänst som Simon nu vill ha utförd.
"vi behöver en tjänst kompis.."
Bakom kameran i dagens alster står Roger Donaldson, icke en rookie på långa vägar vad gäller filmskapande. Här har fått i sin hand ett manus vars första halva faktiskt inbjuder till viss spänning och ovisshet med New Orleans som skådeplats. Lägg till detta Cage som här tycks snäppa upp sig en aning från den slöa halvfart med vilken han brukar bedriva sina insatser på senare år. Så länge filmen håller sig inom kategorin ”mystiskt drama med oviss agenda” känns det här både fräscht med lite potential att ta sig utanför boxen. Så fort filmens andra halva tar fart och Cage förvandlar sig själv till värsta FixarFrasse och bemöter skurksen med deras egna medel sjunker hela filmen snabbt tillbaka till en ganska förutsägbar, må vara stabilt tillverkad, produkt där man direkt kan släppa på den hjärnaktivitet man som åskådare möjligen haft fram till hit.
Cage är som sagt Cage, men lite mer alert här tycker jag nog han är. January Jones (nvilket porrnamn!) är hans drabbade fru Laura men går inte igenom rutan så speciellt mycket. Filmens behållning är nog annars Guy Pearce, som trots att han egentligen bara cashar in lönechecken efter en dag på jobbet, lyckas se uppklätt sunkig ut och koppla på en sorts leende illvilja som jag förtjusas av.
Seeking Justice är inte alls dålig egentligen. Rätt bra förutsättningar finns och Cage håller igen värsta överspelet. Det lilla abret tycks vara att filmens manus inte riktigt vågar ta ut svängarna utan hemfaller åt gammal rutinerad stadsaction och konspirationsnystande. Två godkända stjärnor vill jag nog belöna den med iaf.
65 lions 