Som filmkonsument är jag beredd att svälja mycket. Jag kan ta ilskna demoner, övernaturlighet, galna hajar, lömska aliens, zombies som dräller omkring, bindgalna slashers, slitna poliser, tårkrävande relationshistorier, bananhalkande losers, puttenuttig vardagsromantik, kort sagt…det mesta.
Det jag inte kan ta är när något till synes lovande fumlas bort med ett långdraget manus som mynnar ut i ett enda stort INGENTING. Jag har skrivit det förr, ibland kan filmer vara så dåliga så att de blir sevärda bara därför. Men det får banne mig inte bli så dåligt eller ointressant att man istället börjar reta sig på just det faktumet och känner sig lurad.
”Vanishing…” är dessvärre en sådan film att reta sig på. Upplägget lovar gott, plötsligt börjar människor försvinna till höger och vänster, gå upp den berömda röken, och kvar blir bara en hög med deras kläder. Samma sak sker uppenbarligen över hela världen. Skuggor och mörker verkar ha en del i mysteriet, kan det helt enkelt vara så att världen håller på att slukas av mörkret? Luke (Hayden Christensen) är en av de personer som av någon anledning klarar sig, försöker anpassa sig till den nya okända världsordningen och tar så småningom skydd i en sliten upplyst bar där han träffar på ett par andra olyckliga personer i samma sits. Nyckeln till överlevnad verkar vara att till varje pris hålla sig i ljuset.
Nog är det mystiskt värre det som händer och historien har alla möjligheter att utvecklas i en riktning som kan vara både skrämmande och fantasifull. Vad är det med mörkret? Vilken kraft har ljuset egentligen, och i vilken mängd…? Dessvärre stannar allt upp och vi ska uppenbarligen känna något för de stackare som är kvar. Vilket jag inte gör. Hayden Christensen har jag aldrig gillat och hans insats som Luke här är ytterst opersonlig och klyschig. Thandie Newton irriterar mig bara med sin hjälplöshet och ologiska tänkande. Den enda som bjuder på någon form av skådespeleri är John Leguizamo, men han är ju å andra sidan oftast stabil även i skitfilmer.
Historien tar aldrig fart, står och stampar. Huvudpersonerna gör vissa val, och inga känns speciellt logiska. Jag fattar inte vad manuset vill komma fram till. Att bara släppa allt med en sorts ryck på axlarna och lämna allt vidöppet duger inte. Har jag suttit närmare 90 minuter och slösat bort min tid vill jag banne mig ha lite mer substans när det hela ska summeras innan eftertexterna. Vill filmen skrämmas lyckas man dåligt. Vill filmen bli som ett sämre avsnitt av gamla Arkiv X lyckas man bättre. Känslan av att manusförfattaren totalt tappat intresset och tråden mot slutet är så uppenbar så att det blir löjligt. Fan vet om det inte hade blivit bättre om M. Night Shyamalan hade fått leka med den här historien…
Vanishing on 7th street har världens möjligheter med ett lovande upplägg, men slarvar bort precis allt i ett segdraget tempo, ointressanta figurer och alldeles för mycket logiska luckor. Allt måste inte ha en förklaring i slutet, men det ska tusan finnas lite driv och innehåll mitt i det oförklarliga på vägen dit.
”We can wait until morning.”
”Are you sure there’s one coming? ”
Mycket siffror där uppe i rubrikraden. År 2012 är året då jorden kommer att gå under. Allt enligt den ständigt refererade gamla flummiga Maya-kalendern. När så den moderna katastroffilmens fader, Roland Emmerich (Independence Day), kände att det var dags igen för att göra en ny popcornfilm med extra mycket, så valde han helt sonika att spinna vidare på denna teori om vårt klots undergång. Och vips, efter lite patenterad Emmerich-handpåläggning så har vi här stråkar, plastiga känslor, knyckiga rollkaraktärer och framför allt effekter. I massor.
65 lions 