Stolen (2012)

Till och med jag var ju rätt uppgiven efter Nicolas Cage´s senaste bravader här på filmbloggen i den usla (åh så usel!) uppföljaren till Ghost Rider. Som att det kändes att tålamodet med denne skådis nu var upphällningen. Så vad händer när en rulle med ”överspelet” Cage smyger in från vänster? Jo då sitter man ju där och glor igen förstås.

Den här gången teamar han upp sig med regissören Simon West igen, paret gjorde ju smärre succé en gång i tiden med popcornsbyttan Con Air. Nu är det liiite lugnare tongångar som gäller. Men, men vi har naturligtvis sett det förut, speciellt när Cage är inblandad. Stackars jävel som hamnat i det tristaste av rollfack som kanske finns…som hjälte i filmer som bär grava spår av B-stämpel. Ingen höjdare för en snubbe som ju kan om han bara ges rätt förutsättningar.

Nu är han mästertjuven Will som efter en misslyckad kupp mot en bank i New Orleans åker rakt in i buren alltmedan hans kumpaner minsann smiter iväg. Åtta år senare är Will en fri man och ska inte helt otippat söka upp sin dotter (åhhh dessa fantasilösa manusnissar) för lite själslig botgöring. Men se det går inte alls då gamla vibbar från förr gör sig påminda, är det inte så att Will i hemlighet har gömt de där miljonerna som han säger försvann den kvällen han greps..? Kanske bäst att kidnappa dottern för att få Will lite mer samarbetsvillig i det ärendet…

Jaha ja, det var liksom ramen för storyn. Nu flänger Cage runt som den skållade råtta han brukar vara (och har en för jävlig löpstil btw) i ett snyggt New Orleans samtidigt som han försöker vara listig tillbaka och rädda sin dotter. Dessutom är allt övervakat av den lokala FBI-agenten Harlend (Danny Huston med Gene Hackman-hatt) som också tror att Will har lite secret money stashed någonstans.

Dagens story är nedtecknad av David Guggenheim, vilken senast författade den rätt sevärda Safe House, men som här hemfaller åt billiga berättartricks. En lovande början, med snygg biljakt, sätter lite förhoppningar om något som går lite utanför boxen. Men icke. Cage vevar på i ren rutin (vilket han tycks ha blivit något av en mästare på) och regi-West tar inte heller i så det knakar. Trivsammast i sällskapet är nog Danny Huston som snart borde få spela förstafiolen på film, det har han liksom samlat ihop till. Malin Åkerman gör ett inhopp som lojal vän och fd medkumpan…och sen var det väl inte så mycket mer med det. Hur hon har kunnat bli ett namn i Hollywood är fortfarande höljt i dunkel om ni frågar mig.

Nic är lika diskret som vanligt

Som hjärnlös medelaction duger den väl helt ok kan jag ändå tycka. Cage räddar sig till lite fastare mark med den här rullen, men han behöver fanimig studsa tillbaka på något stort snart. Törs någon producent ta chansen? På det lilla pluskontot skriver jag upp musiken i filmen, som mest påminner om toner från någon 70-talskriminalare från England. Lite udda..men trevligt.

Stolen bara…är. Lite som McDonalds. Man vet precis vad man får. En sorts pajigare avart på det som normalt sett Brucan W och Liam N brukar vara rätt bra på. Galet ologiska luckor i manuset och en upplösning som är mer än fånig. Å andra sidan är det ingen katastrof till film och bara det känns ju som ett fall framåt för vår man Cage i B-träsket.
Godkänt med svaga betygsstjärnor.

The Expendables 2 (2012)

Jaha, det trodde man väl aldrig i sin vildaste fantasi att man skulle få skriva…men det här var ju riktigt kul och underhållande. Ja du läste rätt! Vart är världen på väg..?

Är det månne för att det är fredag? Eller för att höstdepressionen inte alls kickat in ännu? Eller…för att helt enkelt de gamla dinosaurierna äntligen fattat hur en film som den här ska behandlas? Ni vet ju vid det här laget att jag inte alls var nådig mot den första filmen. Och det med rätta tycker jag fortfarande. En sladdrig, rörig och inte alls tilltalande sak där det färdiga verket inte på långa vägar motsvarade den näst intill galna hajp som uppstod.

När då den obligatoriska uppföljaren drabbar oss är det plötsligt som om Stallone har hört bön. Min bön möjligen..? (vilket är ungefär lika troligt som att helgens inlämnade tipsrader kommer att göra mig till ekonomiskt oberoende resten av livet). Här har han mycket klokt nog lämnat över regisserandet till Simon West, vilken väl iof inte gjort något vettig sedan underhållande Con Air…och möjligen Generalens dotter…vilket betyder att Stallone kan satsa på att bara skådespela (tja hrm…) ihop med de andra gubbsen. Historien är naturligtvis en av de sämsta man skådat på film de senaste åren, men plötsligt gör inte det så mycket. Istället är det sättet den gestaltas på som blir underhållande. Någon ska fritas, någon blir lite manusmässigt behändigt tagen av daga, vilket väcker hämndkänslor hos hemmalaget, ett hemligt paket måste återtas, en lagom evil badass ligger bakom det mesta…och så fyller man ut de tusen logiska luckorna med eldstrider, explosioner och cgi-blod så det står härliga till.

lita på din lokale pajsare i keps

Vad jag gillar med den här filmen, i motsats till den första, att äntligen låter man nostalgin ta plats med sina gamla avdankade element. Och nu vågar man också köra med dem linan ut i lite större cameoroller. Spelar roll att Arnie ser konstig ut, att Chucken Norris också ser konstig ut, att Brucan möjligen ser aningen mindre konstig ut…tillsammans med en behagligt återhållsammare Stallone får de nu under några väl valda ögonblick tillfälle att dra usla vitsar, tråka varandra för vissa berömda filmutryck och framför allt brassa på med lite vapenskrammel igen som i the good old days. Jag gillart. Verkligen.

Backupen i filmens laguppställning heter fortfarande bla Jason Statham, Dolph Lundgren, Terry Crewes och Randy Couture. Och de gör väl precis vad de ska när pensionärerna inte är med i bild. Vi snackar ju liksom inga superduperprestationer här. Till och med usle Van Damme får ju ha lite lattjo lajban. Mycket muntert måste jag tillstå.

The Expendables 2 är ju egentligen, precis som sin föregångare, en riktig B-film. En skräpfilm där man inte ens kommer ihåg handlingen riktigt ordentligt. Men skit i det då, nu släpper man istället fram det gamla gardet en sista (?) gång i sina jönsiga machoroller och plötsligt känner jag den gamla härliga nostalgivinden fladdra runt öronen för en kort stund. För helsike, det här var ju så oväntat kul att man skulle kunna klämma dit en extrastjärna bara för det! Ska man verkligen våga sträcka sig så långt..?
Jag gör det banne mig!

The Mechanic (2011)

Jason Statham i en typisk Jason Statham-film.

Alltså, egentligen skulle man kunna sluta skriva här. För precis så är det. Men eftersom en s.k. recension väl ändå borde innehålla några fler rader, så får jag allt skriva lite till.

Med avstamp i en originalhistoria från tidigt 70-tal (med Charles Bronson i huvudrollen) berättas här således historien om Arthur Bishop (Statham), synnerligen effektiv lönnmördare som satt i ära att alltid utföra sina ”uppdrag” så att de ser ut som olyckor. Bishop jobbar åt en namnlös organisation, är deras bäste man och självklart den som får order att rensa ut en misstänkt mullvad ur organisationen, trots att Bishop har synnerligen starka band till den misstänkte.

Situationen kompliceras också något av att sonen till den nyligen omhändertagne mullvaden dyker upp hos Bishop och vill lära sig ”yrket” av den bäste, självklart ovetandes om att Bishop är hans fars baneman.

Ja, vad ska man egentligen tillägga mer? Inte mycket. Filmen rullar på helt enligt receptet lite svag dialog i väntan på de mer explosiva och ganska snyggt komponerade actionsekvenserna som mixas med lite lagom ansträngda story-twistar. Statham kopplar som vanligt på det nollställda ansiktet och behåller det rätt mycket så filmen igenom. Ben Foster gör protegén med viss energi och är väl den i sällskapet som möjligen får stå för skådistalangerna. Även Donald Sutherland och Tony Goldwyn syns i mindre och rätt anonyma roller.

Kvinnliga karaktärer syns inte till i filmen, om man bortser från den kvinna som Bishop besöker för att ”koppla av” då och då (inte utan att lämna en liten sedelbunt på bordet när han går), och på något bisarrt sätt känns det logiskt i en grabbstinn film som den här.

The Mechanic bjuder icke på någon som helst förnyelse i kategorin. Dock har jag sällan tråkigt i Stathams sällskap, han är trots allt en jäkel på att skapa fart omkring sig. Effektiva actionscener av regissören Simon West tillgodoser behovet av tuffa grabbar med smällande skjutvapen helt enligt den vedertagna manualen. I övrigt som historia ordentligt slätstruket.

”I’m going to put a price on your head so big, that when you look in the mirror your reflection’s gonna want to shoot you in the face.”