Jake Johnson är en sådan där skön lirare till skådis som dyker upp lite här och var.
Först kunde jag under ett par minuter inte alls placera honom, men eftersom jag sett någon säsong av rätt roliga New Girl där han spelar en av huvudrollerna…trillade polletten till slut ned.
Här är han journalist på en medelmåttigt sunkig tidning i Seattle. En annons i en lokalblaska om ressällskap som sökes till en tidsresa (!) drar till sig uppmärksamhet och tidningen ser chansen till ett lagom humoristiskt vinklat reportage om the average knäppgök. Journalisten Jeff (Johnson) skickas iväg tillsammans med två praktikanter för att krama nåt matnyttigt ur det hela.
Rätt snart står det klart att den mystiske kufen Kenneth (Mark Duplass), vilken är den som ämnar företa denna märkliga påstådda resa, inte är den som öppnar sig för vem som helst. Speciellt inte en rätt desillusionerad journalist….som dessutom ser resan till den lilla kusthålan som en minisemester och en smart chans att återknyta bekantskapen med den sommarförälskelse han hade där en gång i tiden. Det blir istället tysta och udda praktikanten Darius (Aubrey Plaza) som får närma sig Kenneth.
Vilket hon gör så bra att han plötsligt blir intressant som person i allt sitt planerande inför det märkliga ”uppdraget” att resa i tiden.
Länge är det här faktiskt en film som är uppe och nosar på fyra gyllene betygsstjärnor. Ja visst.
Det finns en sorts mystrevlig ton av både galghumor, pigghet och värme i manuset. Budgeten tycks ha varit superdupersnål för det här indieprojektet, men det märks sannerligen inte på dialogen och handlaget med skådisarna. Förutom att regissören Colin Trevorrow (som f.ö. tydligen är The Man som ska blåsa liv i Jurassic-franschisen igen!) kör en sorts återhållsam vardagskomedi med lagom uppkäftighet, lyckas han också blanda in lite mystik och tragik i historien vilket gör att jag som tittar aldrig kan vara helt säker på om Kenneth bara är en hederlig gammal dåre med fantasier och vanföreställningar….eller faktiskt har kommit något på spåren. Och vad är det hans olyckliga inre döljer? Vad det än är så får det inbundna Darius att plötsligt leva upp och få problem med objektiviteten en aning.
trion som löser mysteriet…kanske
Som i alla komedier, eller dramer, når ju filmen till slut det magiska 60-minutersstrecket där agnarna lite sållas från vetet. Många filmer av det roligare slaget brukar mattas ordentligt här. Lite så gäller även för dagens rulle. Tomgången gör sig påmind för en stund, men det går ändå aldrig ned under strecket för trivsamt och underhållande. I ramstoryn döljer sig så småningom ett par små sidospår som alla får sin beskärda del i speltiden. Jeff träffar sin gamla flamma, den andra praktikanten Arnau får tillfälle att slänga sin nördstämpel åt sidan för ett ögonblick och Darius..ja…hon blir mer inblandad i det pågående livet än hon någonsin kunde tro. Återstår Kenneth, som antingen bara är galet knasig eller ett missförstått geni…och vad är det han egentligen bygger på i sitt skjul?
Safety Not Guaranteed slår kanske inte på några cymbaler direkt. Mer en märklig berättelse om livet självt (såklart!) och de kanske ibland udda sätt vi alla väljer att förhålla oss (och skydda oss) i tillvaron. Spetsad med mycket bra skådisar, lite humor, ironi och ovisshet huruvida den märklige Kenneth har fog för sin annons eller inte, blir det ändå en rulle som underhåller mig ända in i mål. Sedan får man väl ta att den når sin final lite väl enkelt kanske.
Eftersmaken är dock delikat.
Skit också.
65 lions 