tema Bay: Pearl Harbor (2001)

Efter galenskaperna i Armageddon 1998 (nej den filmen får stå tillbaka i det här minitemat, men är annars en av mina guilty pleasures kan jag avslöja..) kunde man väl tänka sig att firma Bay och Bruckheimer nu fått ut det mesta av popcornsvälling på film.

Men icke.
Nu vändes blickarna mot att göra något som faktiskt kunde ha avstamp i verkligheten, något som framför allt skulle fånga de där riktiga känslorna hos filmtittare. Helst amerikanska sådana då. Och det här med andra världskriget alltså. Är ju alltid gångbart, om man bara hittar rätt ingång på en historia. Japanernas lömska och galet överraskande attack på hela den amerikanska Stilla Havs-flottan i december 1941 känns väl sannerligen som en vattentät (kunde inte låta bli..) ingång på en historia. Känsligt i många amerikaners ögon, och troligen en händelse som väldigt många i övriga världen hört talas om vid åtminstone något tillfälle.

romancing the war...typ

In på banan med manusnissen Randall Wallace som 1995 knåpade ihop Braveheart till en rätt stor succé om man säger så. Wallace måste ju vara mannen att kunna baka in tårdrypande dramatik, romantik och mänskliga öden mot en bakgrund av livs levande historia kanske Jerry Bruckheimer tänkte lite förnöjt. Detta ihop med Michael Bay´s tränade öga för vad som smäller bäst och högst och ser  bra ut på film borde väl räcka för en kassaskåpssäker framgång….igen? Naturligtvis måste allt backas upp av en ansenlig hög med miljoner, men i Bruckheimers skattkista fanns det naturligtvis gott om pluringar, och vid produktionsstarten var faktiskt budgeten på 140 miljoner dollar den då högsta någonsin i Hollywood.

Nu består ju en film inte enbart av dyra effekter och smäktande stråkmusik (eller?), visst agerande hör till och uppdraget att gestalta manusskrivare Wallace´s historia gick till bla Ben Affleck, Josh Hartnett, Kate Beckinsale, Cuba G. Jr. (ja han!), Alec Baldwin i de ledande rollerna med viss uppbackning av namn som Jennifer Garner, Jon Voight och självaste Dan Aykroyd. Speciellt roligt att också Tom Sizemore, privat en riktig problemsnubbe med skulder och missbruk och fan vet allt men på film alltid en klippa, fick en framträdande roll som trygg militärsnubbe med fighting spirit.

en Bay-film kräva dessa explosioner

Eftersom det inte sparades på något, vare sig kostnadsmässigt, personalmässigt (det totala antalet i filmcrewet uppgick som mest till 3000 personer bakom kameran i någon form) eller effektmässigt är det naturligtvis en mastodontfilm man ser här framför sig, inte minst i manus som tar hela 180 minuter på sig för att nå eftertexterna och då har vi fått uppleva rena gott och blandat-påsen;  romantik, livsfilosofi, humor, krigsscener, hämnd, sorg, hopp och en hel krigsflotta som gått till botten med nästan allt manskap. Det är likt en galen mixer som bara spottar ur sig allt, kanske i vissa lägen mer kvantitet istället för kvalitet.

Det går dock inte att blunda för att det återigen är en otroligt snygg vara från firma Bay/Bruckheimer. Från att vara en slowstarter med tonvikten på romantiken, kärleken och den taffliga humorn, växlar filmen upp rejält i både tempo och stil när det drar ihop sig till krig. För när det väl smäller till i filmen görs det med besked! Själva anfallet mot Pearl Harbor vräker på med intensitet och ett galet flippande och klippande mellan alla olika scenkonstruktioner, och mitt i allt flänger filmens leading boys Affleck och Hartnett runt och stilar på sedvanligt, men ganska underhållande, manér.

Bay har full koll på actionbitar och drivet, men lägger sig också vinn om detaljerna. Miljön känns sådär romantisk trevligt 40-tal. Musiken , frisyrer, kläder och scenografin. Det mesta känns genuint och det blir som ett enormt smörgåsbord av effekter, färg och lite klassisk dramaturgi. För mitt i allt detta finns ju också det här lite besvärliga triangeldramat mellan Affleck, Bekinsale och Harnett, och hur man nu lyckas få in dessa snurriga turer i manuset och få dem att samsas med svindyra actionsekvenser, militärstrategi av bistra män i uniform runt konferensbord, historiska små detaljer och lite lusig humor vete i hundan. Men det funkar och det tar sig hela vägen i mål också. På köpet får man de numera obligatoriska sekvenserna med motljus, slowmotion, drypande stråkar och en enorm filmisk domedagskänsla att hela världens framtid ligger i vad huvudpersonerna i manuset tar sig för härnäst.

Mycket raffinerat och mycket proffsigt gjort av alla inblandade. Bay med full koll, effektmakare som kanske jobbat övertid kan njuta av sina namn i eftertexter och känna att de gjort ett satans bra jobb. Skådisarna drunknar faktiskt aldrig bland effekter och snygga bilder, utan får komma till tals och spelar över lagom mycket. På intäktssidan ler nog vår skäggige vän Bruckheimer fortfarande åt 449 miljoner inspelade snygga dollars sedan premiären för snart 12 år sedan. Och någonstans kan jag inte låta bli att underhållas av filmen. Inte höja den till några skyar, men gilla den för vad den är och gör. Och heller inte skämmas för att erkänna att när Faith Hill´s dunderhit There you´ll be smäktar loss i slutet är det något blött i den annars stenhårde (yeah right) Flmr´s ögonvrår..

Pearl Harbor är ytterligare ett bevis på att nedplöjda resurser på ett manglande sätt kan leverera ihop med en osviklig magkänsla för vad som fungerar på den genomsnittlige filmtittaren när det vankas popcornunderhållning från glittriga sidan av Drömfabriken. En löjlig saga visst, med förbannat mycket yta, ett spektakel fullpumpad med effekter och billiga tricks för att spela på våra känslor och nog känns det som en stor köppizza med extra allt på. Känslan efteråt är också liknande, mätt för stunden men inte mycket att komma ihåg av värde.
I enlighet med att det är en mastodontfilm som avhandlats känns det också som att denna text svällt ut till just detta…mastodont. Följaktligen slutar därför dagens skriverier här och nu.

Rat Race (2001)

Tiderna förändras konstant och trender i filmvärlden kommer och går. Någonstans, precis som i livet i övrigt vad gäller mode och mönster, känns det som att vissa företeelser upprepas i cykler med väl avvägda mellanrum i tiden.

På 60-talet var det uppenbarligen helfräckt att plötsligt fösa ihop ett antal filmstjärnor, låta dem samlas runt en ganska torftig historia och sedan utsätta dem för diverse tokigheter. Allt med en skojfrisk och fartig stämpel som gav ganska lite utrymme åt att tänka alltför mycket på vad det var man egentligen tittade på.

När videobandspelaren (känn på det gamla uttrycket) var tämligen ny som helgedom i vardagsrummen i början på 80-talet minns jag att farsan kom hem med just en sådan film som ovanstående; En ding, ding, ding värld! från -63. Här kunde man beskåda sådana komiska storheter som Spencer Tracy, Buddy Hackett, Sid Caesar, Mickey Rooney och Ethel Merman inbegripna i en vansinnig jakt på gömda pengar och stundande rikedom. Komik i kvantitet så att säga.

38 år senare tyckte icke helt okände regissören Jerry Zucker att det hela borde upprepas igen. Zucker, som ju ansvarat för rätt sköna pärlor som Titta vi flyger, Hjärtlösa typer och Ghost, dirigerar alltså därför skådisar som Breckin Meyer, Cuba Gooding Jr., Amy Smart, Jon Lovitz, Whoopie Goldberg, John Cleese, Seth Green och Rowan Atkinson i typisk masshistoria om jakten på rikedomar via ett galet race med utgångspunkt i Las Vegas.

"show us the money!!"

En synnerligen kufisk hotellägare (Cleese) anordnar en tävling där försten från Vegas till en förvaringsbox i Silver City New Mexico vinner två miljoner dollar. Enda regeln är att det inte finns några regler! Full fart på våra penninggalna deltagare, som föga anar att Cleese vid sidan om i smyg också anordnar en vadslagning för rika krösusar om vem av deltagarna som kommer att vinna.

Okej, jag gillar snubbelkomiken, den gnälliga John Lovitz-humorn, en överspelande Cleese, Rowan Atkinson med patenterat ansiktsuttryck och…det faktum att Cuba G faktiskt gör sig i en rejäl tramsroll som denna är! Han tycks ha ett speciellt kroppsspråk och minspel som passar synnerligen bra in i överdrifter av den här sorten. Mycket fascinerande.

Huvudpersonerna far fram som giriga tokar och skållade troll och råkar ut för allehanda knasigheter, och egentligen är storyn bara en svag hopsvetsad ram för att kunna stapla diverse roligheter på varandra. Det är ren snubbelhumor, billiga skämt och har man nu minsta krav på att underhållningen alltid ska vara smart och felfri är det här fel forum kan jag säga. Å andra sidan har jag som tycker det är skönt att koppla bort hjärnan då och då inga problem med att bli på gott humör av den här filmen. Ett par scener är faktiskt direkt asroliga och håller lite otippat tempot uppe ändå in i mål, vilket ju ÄR traditionellt sällsynt i komedier.

Rat Race är en väldigt oförarglig film, en modern variant på En ding ding… och dess koncept. Avsaknaden av de stora stjärnorna tyder antagligen på att man kanske inte väntade sig några större ovationer med det här alstret, men  underhållande dumkul och sprittande fånigt är det likväl. Faktiskt. Jag för min del har svårt att inte tycka om det här hur mögigt det än kan tyckas.

The Hit List (2011)

Stackars Allan, dagen börjar med att han spiller kaffe på bästa skjortan. Något som  rask takt följs av att hans förväntade befordran går till den kaxige, smörande nykomlingen på kontoret, hans återbetalning till den lokale lånehajen har inte gått som förväntat vilket renderat en snygg blåtira som påminnelse, och till slut hittar han sin bäste vän i sovrummet hemma hos sin fru.

Klart stackarn ska ha sig ett glas nere på baren, där han av en slump stöter ihop med den märklige Jonas som påstår sig vara en hitman och nu eggar Allan att sätta ihop en lista på vilka fem namn han skulle vilja avlägsna från det levande livet. Allan tror, med begynnande fylla, att det är ett tankeexperiment och skriver ned de namn som är orsaken till hans pågående bekymmer. Med frugan i toppen, det namn som ska sparas till sist. Föga anar Allan att Jonas verkligen är vad han utger sig för att vara, och dessutom ganska wacky i sin mentala hälsa.

Det här är en film som egentligen har allt yttre emot sig. Första minutrarnas utförande är mer än lovligt kackig i bästa C-filmsstil, huvudrollerna spelas av dels Cole Hauser (Allan) som väl aldrig gjort något av värde i en större produktion och Cuba Gooding Jr. (Jonas) som väl hade en karriär någon gång på stumfilmstiden typ…länge sedan var det i alla fall. Manuset är så ytligt som det bara kan vara i filmer som inte produceras med de största miljonerna i ryggen…men märkligt nog har den en grundstory som känns lite intressant och lockande. Ett sorts tänk om…-scenario som en vanlig bekymrad person mycket väl skulle kunna roa sig med att fundera på.

Filmen snor friskt från både Collateral och första Terminator, den bindgalne Jonas tänker inte låta något stoppa honom från att tömma sin lista och drar sig inte för att attackera en polisstation i bästa Arnie-stil! Envigen mellan Allan och Jonas är såklart ganska förutsägbar, likaså hur det ska gå för frugan (jag lovar det är ingen spoiler i sammanhanget).

The Hit List är en film som aldrig kommer att göra något som helst intryck hos någon, men den har en story som ändå gör den svår att tycka helt illa om. Och sedan är det lite annorlunda att se Cole Hauser i en god roll och Gooding som bister vettvilling. Nästan lite roligt faktiskt.

”Aside from death, there is no sure thing, my friend.”