Jaha, här huserade Bay första gången utan Jerry Bruckheimer som producent i kulisserna, men i ärlighetens namn märks inte det speciellt mycket. Och man kan ju undra, med tanke på resultatet, varför Bay prompt skulle ratta denna story utan sin moneyman Bruckheimer…? Om han nu ville byta lite stil menar jag och komma bort från Bruckheimers varumärke. Fortfarande hittar man här samma läckra motljusbilder, samma varma och intensiva färgskala, samma bombastiska musik och samma galna tunga action som vid för stor dos möjligen blir aningen steril och intetsägande.
Möjligen kan skillnaden hittas i att storyn den här gången känns lite mer lowscale och ”enklare”.
Lincoln Six Echo (Ewan McGregor) lever under jord i ett gigantiskt komplex i tron att han är en av alla överlevande efter en stor katastrof i framtiden. De tusentals ”invånarna” hålls i schack av diverse övervakare och säkerhetspersonal. Alla verkar leva för det populära ”lotteriet” som varje gång väljer ut en invånare som får flytta till ”Ön”, enligt uppgift det sista paradiset på jorden.
Lincoln känner dock på sig att allt inte är som det ser ut och tillsammans med Jordan Two Delta (Scarlett Johansson) kommer han att bli varse att det handlar om helt andra saker, att han och resten av de naiva invånarna i själva verket är reservdelsmänniskor, kloner, framavlade för att förse sina original med nya friska kroppsdelar. Lincoln och Jordan flyr fältet och hamnar plötsligt i en värld som de alls inte känner sig speciellt hemma i, givetvis med inkopplade säkerhetsstyrkor i hasorna.
maskiner och fart...it must be a Bay!
Inblandade den här gången i filmens manus blev ett par herrar vid namn Roberto Orci och Alex Kurtzman, parhästar som på senare tid bidragit med manus till bla Mission Impossible 3, Transformers och Star Trek. Kollade killarna in möjligen gamla sci-fi-manus och livsåskådningar för detta äventyr? Första delen i den här rullen påminner nämligen mer än väl om de historier som populärt berättades på 70-talet. De mera filosofiska sci-fi-filmerna som rönte viss framgång (Den Tysta Flykten, Flykten Från Framtiden) med sina existensiella frågeställningar. Här bakas en lockande och lovande backstory in i teknik, färger och vass scenografi. Eftersom Bay ändå är Bay och ett namn som väger tungt på producentkontoren skakades naturligtvis cash fram även till denna rulle och budgeten sattes till rätt maffiga 126 miljoner dollar.
Lite halvdjupt existensfilosofiskt, och kanske i Bay´s värld aningens udda, manus alltså men det märks också att pangregissören får hålla igen lite i början, man kan riktigt känna hur det kliar i hans fingrar att få börja förstöra något. I samma ögonblick den switchen slås om i manuset byter också filmen helt inriktning och blir en galen uppvisning i saker som kraschar, saker som faller, saker som flyger, allt med den överdåniga musiken som bakgrundskuliss. Med ens hamnar djupet i historien i baksätet och Bay ger sig fan på att det ska vara total rampage resten av filmen.
"tänker regissörsjäveln utsätta oss för det där??!"
Framgång då eller?
Tja, Bays fans svalde säkert den nya rullen utan problem. Den kvalar lätt in på listan över det årets större filmer sett till status och produktionskostnad. Intäkterna var dock inte lika klirrande som Bay upplevt hos Bruckheimer. Med premiär mitt i sommaren i USA den 24 juli hade filmen i början av september samma år ”bara” dragit in knappt 36 miljoner dollar, för att till slut landa på en totalinkomst på 163 miljoner dollar till dags dato om man kikar på hela världen. Filmens producenter skyllde delvis den då magra framgången på bleka huvudrollsinnehavare, men i min bok så sköter sig McGregor och Johansson helt ok, dessutom uppbackade av insatser från bla Steve Buscemi, Djimon Hounso, Michael Clarke Duncan och Sean Bean som den obligatoriske badassboven i dramat (även om han känns oerhört blek och tråkintetsägande). I filmer av den här typen blir ju alltid skådespelarna bifigurer på effekternas bekostnad, men å andra sidan köper man det också bara utförandet är gott nog. Och visst rullar det på här utan större problem.
De actiontörstande Bay-anhängarna får sitt lystmäte när en särdeles snyggt filmad biljakt på en motorväg rullas upp i sedvanlig Bay-stil med snabba klipp och högt tempo i scenväxlingarna. Gott om flashiga detaljer i scenografin och produktplaceringen känns som vanligt på topp i dessa hypermoderna filmer där bildspråket i vissa lägen uppenbart känns viktigare än den skrivna dialogen.
The Island är till syvende och sist en traditionell produkt från Michael Bay med ett manus som i grunden ändå inte känns helt hopplöst. Hade man nu valt en mer dialogdriven approach på storyn hade det kunnat bli rejält mycket intressantare. Nu blir det återigen mer ytligt underhållande och kraschaction enligt lex Bay, vilket ju kan vara nog så gott ibland. Snyggt gjord hur som helst. Lite som det brukar vara alltså med denne regissör.
Ni som ev tycker er känna igen delar av texen ovan har naturligtvis rätt, då jag snott friskt från mig själv från originalrecensionen som publicerats tidigare här på bloggen. Recycling people, recycling!
65 lions 
Helt ok film. Synd bara att trailern spoilade hela handlingen den hade nog varit lite bättre om man varit lite mer oförberedd. Jakten på motorvägen är bra.
Oerhört ambitiöst att skriva en nästan _ny_ recension måste jag säga, återvinning eller ej. Här håller jag med dig i sak, men skulle nog dra ned betyget ett snäpp. Snygg och med ovanligt mycket potential storymässigt sett för att vara en Bay, men det blev alldeles för splittrat. Action och handling hamnade liksom i parallella spår.
mmm…är möjligen möjligen benägen att hålla med dig i argumentet om betyg här…men jag är ju å andra sidan lite svag för skönt tillverkade scenlösningar och förpackningar…men visst, som jag också tycker, filmen är som två delar…en lugnare och en mer Bay-aktig… 🙂