Årets sista tema i finfina sällskapet Filmspanarna. 
Omstart. Jaha ja, meaning what? Reboot, nystart, justerad kurs?
I filmvärlden måste det ju vara ett av de vanligaste uttrycken i dessa moderna filmtider. Trendordet framför alla verkar vara Omstart. Gamla sagor ska få nya kostymer. Töntsunkiga 80-talsfilmer förses med ny rafflande CGI och manglas ut till kidsen som inte ens var födda när originalen kom. Inte-så-gamla-succéer får också en ny släng av sleven och drar in lite nya dollars på bara just det fenomenet.
Själv tar jag idag och väver in ordet omstart i såväl filmvärlden som i verkliga livet. Och av som en högst förtjusande tillfällighet korsar dessa två händelser faktiskt varandra.
På senhösten 2006 dök han alltså upp. Den nye. Den omtalade och omsurrade. Och det var inte bara han. En hel filmserie tog plötsligt nya friska tag, räddes inte att ventilera ut det gamla och fylla på med nytt piggt blod.
James Bond.
Fram till nu farligt nära kanten till vattnigt blaha. En franschise som i slutet gått på rejäl tomgång. Skulle man överhuvudtaget kunna rädda den gamle agentens anseende med någon sorts värdighet? Resultatet blev ju helt galet enastående, det vet vi ju alla vid det här laget. Ett manus som släppte sargen och vågade lita till sin egen attraktion och styrka. En ny James Bond i Daniel Craig´s skepnad som plötsligt förtrollade oss i åskådarleden. Var det möjligt? Ja det var ju verkligen det!
Och på en av alla dessa knökfulla bioföreställningar satt så en kväll jag. Förstummad och betagen av det jag såg på duken. Men också lika tagen och förstummad av det faktum att kvinnan som satt intill mig på just denna föreställning stod för en omstart i mitt eget liv. Vi höll varandras händer hårt genom hela föreställningen och ibland, i smyg i skenet av något actionpåhitt där uppe på duken, kunde jag inte låta bli att kika på henne…sådär som bara en fånigt förälskad filmnörd kan göra. Mitt liv hade också plötsligt och lustigt fått en ny injektion. Kanske hade min livsserie gått på tomgång ett par år…men nu släppte jag plötsligt sargen och kastade mig likt en topptrimmad Daniel Craig från den höga byggkranen.
Den nye Bond i Craigs kläder tog världen med storm, det kändes som att det sting av tvekan som funnits med ens bara sveptes bort i en storm av snygga bilder, ett djupare manus, en ny stil som inte var rädd för att göra sin huvudperson både mänskligare och mer bekymrad i livet.
Själv klev jag den kvällen ut från biografen med synnerligen behagliga känslor i kroppen. Dels en ny hjälte i stan, som inte bara räddade sin filmserie utan också lyckades med bedriften att ta den till en helt ny nivå, helt klart är Casino Royale en av de absolut bästa Bond-filmerna i hela serien….och dels var jag från och med nu inbegripen i en underbar livsresa med mitt hjärta som bankade lika hårt som kanske vår favoritagents gjort när han först fick syn på filmens leading lady.
Åren har runnit på, den nye Bond har hunnit visa prov på ännu mer färdigheter och när man minst anade det kunde till och med Craig´s version av agenteriet ta sig till ännu en fantastisk nivå när Skyfall rullade in i höstas och tog oss med en sorts storm ännu en gång.
Och själv går jag fortfarande på den där sköna känslosamma stigen i livet där adrenalinkicken fortfarande är lika hög som efter det värsta actionstuntet varje gång jag tittar på henne som går bredvid.
Och, självklart satt vi där förväntansfulla tillsammans i biomörkret när Adele´s fantastiska version av ”Skyfall” sakta letade sig ut ur högtalarna…
Omstart.
Och, som vanligt är nu ordern att du genast tar dig över till de andra bloggisarna och läser vad de har att förtälja i ämnet:
Addepladdes filmblogg
Except Fear
Fiffis Filmtajm
Filmitch
Fripps Filmrevyer
Jojjenito
Mode+Film
Rörliga bilder och tryckta ord
The Velvet Café
65 lions 