Hyllad rulle om märkliga Frances´ (Greta Gerwig) liv i ett svartvitt New York.
Eller rättare sagt i ett hippt nymodigt Brooklyn. Hon glider genom vardagen lite på en höft och tar det mesta med en klackspark och en sorts hurtig playfulness. Spröten ut mot early-days-Woody känns skamlöst närvarande i vissa lägen och möjligen blir det en sorts Manhattan på speed. Lite.
Frances har underfundiga dialoger och relationer med människor som dyker in och ut ur hennes liv, bara lite sådär, i jakten på den perfekta tillvaron. Jobb, förhållanden, meningen med livet. Snygga och stilenligt storstadsromantiska bilder med röriga lägenheter, rökande och filosoferande i fönster ut mot gator, häng på mysiga barer och sådana där hemma-hos-fester man bara ser på just film. Storyn känns dock lite för spretig och hackad för att jag ska falla helt för den. Greta Gerwig, som varit med och skrivit manus ihop med regissören Noah Baumbauch (The Squid and the Whale), förtjänar däremot all cred som yrvädret Frances. Henne kommer vi garanterat att se mer av. Och gärna för mig! Håll också utkik efter självaste Sting´s dotter, Mickey Sumner, som Frances bästa kompis.
Känslan är ändå ibland att det blir liiite för nischat in i en sorts trendighet om ”livsfunderingar i storstaden”. Är det rentav Lena Dunhams Girls-vibbar från tv som svävar in i berättelsen till och från..? Och då menar jag inte bara det faktumet att Adam Driver dyker upp även här som märklig filur med udda stil. Givet dock att man håller på Frances hela vägen fram till eftertexterna. Ett litet lyft på hatten för bra soundtrack kostar jag på mig också.
Småunderhållande för stunden med viss feelgood. Inget jag lägger på minnet dock.
65 lions 