Face/Off (1997)

Vad hände med John Woo?
Efter Paycheck kändes det plötsligt som om han försvann från radarn lite. Tjurade han möjligen ihop ordentligt när knivarna vässades i samband med ovanstående film? Visst, hans namn har dykt upp på alster under senare år, Red Cliff-filmerna tex, men frågan är om han i väst någonsin varit så stor som då när dagens popcornsaction firade sina triumfer?

Storyn om FBI-agenten Sean Archer (John Travolta) som byter ansikte med sin ärkefiende, terroristen Castor Troy (Nicolas Cage), är egentligen så galen och over the top att det inte borde vara möjligt att komma undan med det i Hollywoods A-liga. Men det är precis vad som sker! Archer har efter år av jakt äntligen fångat in den skrupelfrie och minst sagt irrationelle Troy. Att Troy dessutom är ansvarig för Archers sons död ett antal år tidigare har naturligtvis fungerat som effektivt bränsle för vår FBI-kille. Dessvärre har det också förvandlat Archer till en stel, mörk och desillusionerad figur, som dessutom har problem på hemmafronten med en distanserad fru och en tonårsdotter som känns helt främmande.

Bra att Troy är infångad. Mindre bra att han fallit i koma efter striden som föregick gripandet, och garanterat mindre bra att han dessförinnan aktiverat en illvillig bomb modell Mega som hotar att jämna stora delar av Los Angeles med marken. Den som möjligen kan sitta inne med svaren om VAR bomben finns är Troys lika fängslade bror Pollux (Alessandro Nivola), som dock bara litar på brorsan och absolut inte pratar med tjurskalliga FBI-agenter.

Lösningen nu då. Lika galen som underhållande tokig. Modern teknik (tja…hrm…-97 års då alltså..) tillåter nu Sean att byta ansikte med Troy, att tillfälligt ”bli” skurken och på så sätt närma sig sin fängslade ”bror” för att få denne att prata. Troy är ju en vegetable så hur riskfyllt kan det vara? En Hollywood-operation senare är Cage nu således hjältenyllet istället och har viss framgång med sitt udda uppdrag. Ingen fräsig actionstänkare klarar sig dock utan vissa komplikationer, här i form av en Troy som vaknar upp och såklart ser till att få Archers nuna ditmonterad på sig själv. Snacka om ombytta roller!

Naturligtvis är det en galen och helt sanslös historia, fylld med logiska luckor och djupa hål. Men, vad gör det när humöret är i topp och actionbitarna stänker in som rappa pisksnärtar. Woo maxar förstås ut det mesta av sin patenterade stil, och därför skådas såväl fladdrande rockar i slowmotion som flaxande vita duvor i kyrkliga kapell precis innan en stilenlig shootout tar sin början.

fräcka pickadoller och fräsiga repliker!

Att de båda huvudrollerna Travolta och Cage verkar ha väldigt roligt här går inte att ta miste på. Inte bara får de turas om att spela badass och hjälte. Tillsammans hjälper de faktiskt till att ge sina figurer både liv och karaktär en bra bit från de mer normala ytligheterna som annars är legio i actionthrillers där fantasin spelar förstafiolen. Icke att förglömma i finfina biroller är också Gina Gershon som gammal Cage-flickvän, och Joan Allen som Travoltas prövade hustru. Båda får sin beskärda del av den allmänna förvirringen som följer i dessa manusgalenskaper. Men, heder också till Woo som vågar stanna upp ibland och låta bieffekten att Archers familj plötsligt börjar hitta tillbaka till varandra igen dröja sig kvar. Låt vara att det beror på det galna identitetsbytet som herrarna Cage och Travolta ägnat sig åt. Att en helt hysterisk historia som den här faktiskt lyckas ta sig i mål på en high note är faktiskt anmärkningsvärt. Men för jäkla trevligt. Ett återseende med den bästa av eftersmaker från detta stinna decennium.

Face/Off är råsnygg i sitt 90-talsstuk. Läckra färger och motljus. Snärtig ljudmatta och ösiga actionsekvenser där man inte ska tänka så mycket utan bara titta. Två skådisar som fått en mustig historia att sätta tänderna i, där de kan turas om att spela ut med alla möjliga stilar. Bästa scenen? Den röjiga shootouten i lägenheten då ljudet tystnar och sakta övergår i den stämningsfulla ”Over the Rainbow” nästan sakralt framförd av en viss Olivia Newton John…
Kolla, där fick ni en koppling till Grease och Travolta av bara farten!

The Contender (2000)

Som att befinna sig ett oerhört välskrivet avsnitt av gamla tv-succén Vita Huset.
Det är den omedelbara känslan jag har efter att ha sett detta politiska drama med tio år på nacken. Upplägget är att USA:s vicepresident har avlidit och president Evans (Jeff Bridges) behöver tillsätta en ny så snart han bara kan. Kandidater saknas inte, men omständigheter gör att förhandsfavoriten får se sig förbigången av den kvinnliga senatorn Laine Hanson (Joan Allen) som får full uppbackning av Vita Huset för att kunna bli den första kvinna att inneha ämbetet. Nu gäller det bara att få henne godkänd i det utskott som leds av presidentens rävige motståndare Shelly Runyon (Gary Oldman). Runyon har dock inga som helst planer på att låta Hanson få posten, och ser till att komprometterande material om Hansons vidlyftiga sexuella leverne under collegetiden dras fram i rampljuset inför det moraliskt känsliga USA. Hur ska nu Hanson, president Evans och Vita Huset bemöta denna skandal under uppsegling och ändå se till att vicepresidentposten tillsätts på bästa sätt?

Själv är jag en riktig sucker på amerikanska politiska dramer med rapp dialog och intensiva konflikter vid förhandlingsborden, och här får man verkligen sitt lystmäte om man är lagd åt denna böjelse. Filmen har fått etiketten ”politisk thriller”, men ”drama” är mer rättvisande tycker jag. Spelplatsen är uteslutande maktens olika korridorer i Washington, där båda sidors spelare i den här luriga politiska kampen får spela ut sina register. Regissören Rod Lurie (The Last Castle) vet uppenbarligen hur man hanterar en sådan här story, och det egenskrivna manuset bär alla spår av att ha avhandlats ihop med tex Aaron Sorkin, tv-Vita Husets skapare och hyllad för sina rappa och händelserika manus. Tempot är på god fart igenom hela filmen med bra vinklingar i historien som dessutom också faktiskt lyckas  bjuda på en och annan twist när man minst anar det.

Runt denna historia har Lurie lyckats samla en diger samling tunga skådisar med Jeff Bridges i spetsen som synnerligen karismatisk president med förkärlek för njutbara snabbmåltider i tid och otid (!) Gamle räven Sam Elliott gör en stenhård rådgivare med sedvanlig pondus och machostil, Joan Allen som den kandiderande Lanie Evans intar kanske filmens coolaste attityd när så mycket verka stå på spel. Christian Slater i en mindre, men ack så viktig roll gör vad han ska. Frågan är dock om inte filmens största insats görs av Gary Oldman som på sedvanligt manér går totalt upp i sin roll och hans tolkning av den fanatiske och synnerligen hale Shelly Runyon dröjer kvar på näthinnan. Oldman är som vanligt en lysande skådis i alla de sammanhang han dyker upp i.

The Contender må utspelas i kontorsrum och myndighetskorridorer men är en tempofylld uppvisning i rappa dialoger, tvära kast och proffsiga skådespelarinsatser värdigt en snillrik historia som denna. Och som sagt, ögongodis för alla som gillade Vita Huset när det begav sig.

Betyget: 4/5