John Dies at the End (2012)

Egentligen vet jag kanske inte vad det berodde på.
Kanske var det att jag tänkte på annat.
Kanske var det att jag var så satans trött efter en dag full med diskussioner och fix på jobbet.
Men jäklars vilka problem jag hade att foka ordentligt.

Eller kanske var det helt enkelt för att rullen inte var speciellt bra?

Av bara farten har jag helt randomly faktiskt avverkat två alster av regissören Don Coscarelli inom två veckor. Den ena dock lite äldre än den andra. Av den galna känsla som förmedlades i märks det bara stundtals i dagens rulle. De första 15 minuterna lovar dock gott och jag vaknar till lite i soffan.

Dave och John, två eh…nördar…får nys om en ny sorts drog som härjar på gatorna. En dos av denna Soya Sauce och du rentav tas med till en annan dimension!
Det olycksbådande är dock att en del som återvänder från denna mystiska dimension, eller den andra världen, inte är riktigt mänskliga…och en murkig invasion tycks förestående. Upp till slackerhjältarna, med hjälp av en hund och en tjej med bara en hand (!), att rädda dagen!

”dude, vilken knepig rulle alltså!”

Upplägget är annars tillräckligt crazy för att jag ska gilla det. På papperet. För efter den där första kvarten blir det lite för svajigt, för svulstigt, för pajigt kanske? Eller ska man se det som en svart tokgalen-over-the-top-komedi? Jag vet inte jag. Det hjälper inte ens att Paul Giamatti kommer in och tar en liten biroll. Rullen känns helt enkelt för seg och…larvig. Coscarelli fläskar på med knaseffekter och en dialog som ibland går på speed och ibland på seg sirap. Jag får ingen ordning på filmen. Varken i min hjärna eller i magtrakten. Det bästa med filmen är titeln.

Filmen påverkar mig helt enkelt…noll.

Jiddra inte med Zohan (2008)

Det behövs ingen raketforskning för att konstatera att man givetvis måste gilla vår crazyman Adam Sandler här för att ha den minsta behållning av filmen.
Ett snabbt överslag i minnet ger att han banne mig är bild nästan hela tiden!
Nästan.

Och som vanligt vet vi nästan direkt vad som väntar i humorväg. Frågan är bara, vilken typ av nivå ligger det på?

Jag håller absolut inte Sandlers verksamhet i komedifacket som ständigt trögflytande sörja. Jag vet att många har problem med hans filmer och nivån de lägger sig på. Själv uppskattar jag rullar som Happy Gilmore, Just Go With It, och Grown Ups 1 och 2. Lite sköna och lagom puttriga. Nånstans känns det ju förstås som Sandler och ständige regikumpanen Dennis Dugan liksom mutat in det här området med pruttlustig humor och over-the-top-skämt. Och det är såklart inte alltid det smakar mumma i munnen….som till exempel en välavvägd pilsner en fredagskväll i soffan gör.

Idag får vi Zohan, Israels absolut bäste terroristbekämpare. Det finns inget den gode Zohan (Sandler) inte klarar. Han är helt enkelt en ikon på stranden hos det ständigt partajande israeliska folket. Vad ingen vet är att Zohan i hemlighet vill flytta till New York och bli frisör!
Vad göra? Jo, fejka sin egen död såklart och dra till staden som aldrig sover.

Ganska snart hanterar Zohan saxarna lika bra som han hanterar damerna han klipper. Givetvis ALLTID med ett Happy Ending i städskrubben. DVD-omslaget skriker ut att det här minsann är the uncut version och det märks kan jag säga. Som att Sandler och Dugan gått all in när det gäller att samla alla sex-kiss-prutt-äckel-skämt på ett och samma ställe. Egentligen handlar inte rullen om nånting annat än hur jäkla bra Zohan är på allt han tar sig för.
Vi får den obligatoriska romansen mellan Zohan och frisörsalongens ägare, vi får dåren Rob Schneider som palestinsk taxichaffis i New York som plötsligt känner igen Zohan! Aj då. Vi får också de obligatoriska fördomsfulla skämten om Israel och Palestina. Vi får John Turturro som den mystiske terroristen Phantom med märklig agenda. Ja, det hela är en sorts mischmasch av lite allt möjligt.

charmören Zohan sportar paketet

Ibland riktigt roligt i vissa scener, ibland bara gäspningar och risk för att man zonar ut. Det här alltså the uncut version, och jag är sannerligen ingen förespråkare av moral och regler, men i det här fallet hade filmen naturligtvis tjänat på att trimmas ned ordentligt i manuset istället för att utökas. Det blir alldeles för långdraget och transportsträckeaktigt.
Vi VET ju att det kommer att sluta med happy ending (nej inte sådana just då) på slutet.

Ytterst ojämn tramsrulle från skojaren Sandler. Skämten om de olika kulturerna är lite småroliga och varvas nån gång med RIKTIGT skojiga minuter då Sandler är i sitt esse.
Däremellan är det otroligt mycket transportsträcka.
Oerhört lättglömt.