När jag gnällde på Resident Evil: Afterlife varnades också för risken för ännu mera uppföljare. Och se, lika säkert som att julafton kommer vare sig det finns snö eller ej, pumpar Paul W.S. Anderson ut kapitel efter kapitel i denna evighetssaga.
Först tänkte jag skriva att han känns oerhört trist och fantasilös som liksom aldrig tycks kunna släppa konceptet och få till ett avslut en gång för alla…men sedan inser jag att karln egentligen antagligen är supersmart. Snacka om trogen kassako så länge han tillhandahåller snygga effekter och hustrun Milla Jovovich i tajta läderoutfits. Alla tv-spelares våta dröm?
Jag gillade första filmen om Alice. Bra fart, snyggaction och bra samling karaktärer som tampades med besvärligheterna och det elaka viruset. Nu, ett antal år senare, känns det som både zombie-vinklingen och röda tråden för länge sedan har försvunnit. Anderson har stegvis målat in sig in omständigheternas mögiga hörn med alla turer och sidovägar i storyn. Det enda man kan lita på är att Milla kickar hårt och får ur sig ett antal floskler i enlighet med vad stilen kräver.
Naturligtvis är detta återigen bara en film som den mest hängivne av spelen kan tycka om, vill jag hävda. Nu är till och med dagens alster gjord som ett enda stort tv-spel, där Alice med kompisar bokstavligen måste slå sig fram genom olika ”nivåer” i något som ska föreställa en rysk megabunker och där CGI-nissarna som vanligt fått jobba häcken av sig. Äsch..jag orkar inte ens gå in på storyn. Eller vaddå story?! Känns fan inte som det finns någon vettig sådan längre.
steril skarprätterska i steril miljö
Mot slutet av filmen satt jag med någon sorts uppgiven önskan om ett slut som en gång för alla satte punkt för den här sörjan. Ha…tänker ni. Är han totalt dum i huvet!? Skulle Anderson ge upp den här (sega) franchisen i första taget!? Skulle inte tro det va? Slutet är istället precis så hopplöst tröttsamt som man kan föreställa sig.
Jag hatar inte Resident Evil: Retribution. Det är mer en sorts trötthet som sköljer över mig (och en sedvanlig ånger över att jag återigen kastat bort filmtid), och ett konstaterande att trots att det faktiskt går att göra snygga actionfilmer med både bra story och finfint visuellt glitter..verkar inte producenterna av den här ”härligheten” vara så värst intresserade av just den kombon. Målgruppens spenderade pluringar för att få sukta efter läder-Milla lockar nog mer.
Naturligtvis är detta ren dynga.
65 lions 
@filmitch: nä man gör ju inte det…tjusningen med att vara filmnörd kanske…? 🙂
@Sofia: Precis!
Anderson har ju grundat karriären att göra film av TV-spel, men nu verkar han ha gått över till att göra TV-spel av film. Och hur kul är det att sitta och titta på när någon annan spelar?
Även jag kände en viss tröttnad tom så mycket att jag inte ens iddes skriva om filmen bara glömma den. Vi ses igen efter den sjätte installationen. Att man aldrig lär sig 😉