Och dagarna liksom bara rinner på.
Veckor läggs till veckor.
Sommaren tar ett allt bastantare grepp om oss.
Och då menar jag med allt vad det innebär vädermässigt också.
Sol, regn och åska.
Part of the experience.
Det finns så mycket jag skulle kunna redogöra för.
Som hänt sedan sist.
Helgerna med Den Vackra.
Utflykten till Österlen.
En eftermiddag i en sanddyn vid havet.
Känslan av att susa fram längs vägar i det grönaste av sommarsverige.
Kampen mot gräset med hjälp av en gammal men rejäl klippare.
Timmarna tillsammans i en sakta gungande, gnisslande, hammock.
En loppmarknad i stekhet värme med kaffepaus i en trädgård där träden är smyckade med hängande kaffekoppar.
Det finns så mycket jag skulle kunna skriva om den andra vardagen.
Jobbet som flyttat till nya, trista och sterila, lokaler.
Känslan av att jag har gjort mitt här.
Ett lönesamtalsmöte med chefen som utvecklades till något helt annat, där inneboende frustration och alltför mycket sväljande av felaktigheter (i mina ögon) fick utlopp. Ett givande och ärligt möte. Som antagligen inte leder till något annat än att en. ev liten löneförhöjning lär bli än mycket mindre.
Men ibland måste man stå upp för det som man upplever är fel.
Igår ett rasande mäktigt åskväder över min stad.
Ljungande blixtar och olycksbådande muller som övergick i smällar ju närmare ovädret kom.
Eftersom jag bor på en höjd med utsikt över min stad var scenariot som hämtat ur en film när naturkrafterna visade upp sina muskler.
Mäktigt.
Idag söndag.
Dagarna rinner på.
