and the winds in the spring sings of many things to come

Inget är som morronkaffet en söndag.

En sen tillställning fredag kväll får synnerligen jobbiga efterskvalp.
Återhämtningsfasen är jäklar så mycket längre mot förr.
The times they are changing.

Valborg firas i stillhet med dotter som vill ta ett kik på den brinnande brasan.
Vi bränner ut det sista av vintern, får oss till livs en lågbudgetvariant av fyrverkerier och går sedan hem och ser hur Tre Kronor får hockeyspö av lillebror Norge på tv3.

Som för att döva pinsamheten i detta faktum avslutas dumburksintaget i sällskap med Tom Cruise i Speilbergs underskattade “Världarnas Krig” (mer om denna snart i en filmblogg nära dig).

Söndag förmiddag.
Det är tyst i huset.
Majvädret vet nog inte riktigt om det ska ta på bästa vårutstyrseln eller om April-blåsan ska få hänga med en stund till.
Små försök till solsken görs.
Det kan gå hela vägen lagom till eftermiddagen.

Det finns ett pirr i kroppen.
Något som gör att känslan av förändring i livssituationen ofta lurar upp till ytan. Hemma-känslan förflyttas. Tankar som allt som oftast är där mer än här. Sekundsnabba inre bilder då jag kan förnimma doften av ett speciellt träd, det minsta lilla vindomslag i luften, ljudet av en ladugårdsmaskin någonstans i grannskapet, den speciella brisen som kommer just på samma ställe. Här är där, där är här. Hemma är hemma och borta är hemma.

Tankarna talar i tysthet och bandet som alltid känns.
Trots detta saknas hennes hand i min, den fysiska värmen intill och någon som häcklar mig på morgonen när den lilla kopparslagaren gör allt för att påminna mig om att man uppenbarligen blir äldre.

Framtiden är dock hoppfullt pusslande.

Första Maj.
Dricker mitt kaffe i en stilla salut.

Till sist:

Fick påskbesök

En vårhälsning från förra helgen:

Mandelmanns Trädgårdar på Österlen.
Väl värt ett besök.