grått, gråare, gråast

att för ett ögonblick lyfta blicken från skrivbordet, från dataskärmen, från de vita papperen på det blå skrivbordsunderlägget, och se ut genom kontorsfönstret en eftermiddag i slutet av månaden november bjuder inte direkt på klang och jubelanledning.

framför allt kan man missta sig på tiden.
såg det inte ut såhär när jag kom i morse?
eller när jag glodde ut efter fikat vid tio?

inför ankomsten av julmånaden verkar november ha satt som sista mål att jävlas med oss.
här ska fan inte bjussas på något snyggt höstväder.
in med grådis.
in med regn.
in med råkall vind som får slita i kinderna.

ok.
det här är slutet på november.
på hösten.
om det nu ska bli vinter så vill vi väl ha lite snö också.
och kanske lite sol.

eller?

 

ranelid räddar morgonen men tårar rinner ändå

ni vet ju redan det.
att måndagar inte är speciellt kul.
tunga morgnar mentalt.
om man inte är ledig förstås.

på jobbet rullar veckan igång så där segt som bara måndagar kan.
går igenom förra veckans mail, kastar så det står härliga till. (ingen it-tekniker ska kunna komma och skälla på att min inkorg är för fylld iaf…)
sorterar ut gamla inaktuella papper som av någon anledning ligger och dräller i var och varannan hög på skrivbordet.
av en händelse råkar jag sedan zappa in på en sida som återger en intervju med björn ranelid, denne karismatiske författare och människa.
några minuter senare kan jag inte annat än känna optimism i den gamla lejonkroppen och sinnet.
detta trots att måndagsmorgonen alltså inte hunnit alltför långt.
ranelids energi och sällsamma positiva syn på sig själv och sin omvärld går bara inte att blunda för.
lika lite som att det inte går att tycka illa om honom.

”Kärleken ligger nu i en farkost som rör sig mellan ditt öga och ditt hjärta i världens längsta och kortaste resa och däremellan behövs det inget visum och inget pass.”

känn på den.
en äkta ranelidare.
helt plötsligt blir man måndagsmjuk.

***

under lunchpromenaden med obligatorisk musik i öronen, som startar i digert solsken men med ett avslut under gråmulen och låg himmel (och jag som skröt för vackra A hur snyggt vädret var när jag började promenera…) kan inte ens ranelids uppmjukning av sinnet hindra att hjärtat brister ut i tårar när en av alla låtarna som hinner spelas under promenaden minner för starkt om den tuffa hösten och allt vi varit med om.
en gråt som snabbt sprider sig till ögonen och de blöta kinderna skulle mer än väl göra sig i det höstregn som plötsligt verkar stå för dörren här.

måndag, musik och ranelid i (en ändå skön) samklang.

det kallas nog för vardagslivet.

men vad vet väl jag?

egenreklam

på sin egen blogg får man väl slänga in lite smygreklam va?
således blinkar jag lite snyggt åt er och tipsar om lejonets alldeles egna..tja.. filmtyckar-mini-blogg.

eftersom jag nu gillar att se på film och dras in i fantasins härliga världar, är det också lite kul att skriva om det man kikat på.
därför finns nu flmr, en sorts blogg om filmer som setts och vad man möjligen kan tycka om dessa.
skarpögda har måhända sett den lilla länken nere till höger på sidan här under ”upptäck:”

du som har ett liknande intresse kan med fördel kika in och se om det kan vara något av intresse att läsa.
ni andra drar bara lite lätt på smilbanden åt oss förlorade filmnördar.

och det är ju helt ok det också.

blå morgon

himlen visar upp en helt klarblå horisont lagom till frukostkaffet.
med tio plusgrader och något som skulle kunna beskrivas som…eh….vårkänsla?

man blir allt lite förvånad.

fredagssplitter

kvällen kommer tidigt och är mörk.
milda höstvindar får min ytterrock att fladdra i vinden, likt en revolvermans slitna rock i en gammal spaghettiwestern av bästa märke.

det är trots allt fredag och helginköpet är avklarat tillsammans med de två telningar som bor under mitt tak denna helg och kommande vecka.
med chefens goda minne kunde jag smyga iväg från jobbet redan under eftermiddagen, vid det ökända fredagsfikat.
sprutningen igår har (normalt enligt snälla sköterskan) satt sina spår, och chefinnan tyckte jag skulle möta helgen medan dagsljuset fortfarande fanns att tillgå.

huvudvärk och allmän hängighet är vad jag tar med in i helgen.
och längtan.
längtan efter den vackraste.
att få ta helg ihop med henne är som balsam för själen.

men också längtan efter en skön helg med mina barn.
balsam för föräldrarollen.
en helg där vi (förhoppningsvis) kan mysa, skriva önskelistor och ränna på biblioteket och se helgmörkret komma krypande över en eftermiddagsfika med tända ljus.

allt detta ligger också inom räckhåll i min värld.
den här helgen är det barnens helg.
men den där enorma längtan ni vet, efter sin älskade partner och livskamrat som man äntligen funnit, den finns där hela tiden.

det enda som oroar lite denna fredagskväll är jag känner mig lite svajig i humöret.
känner mig lite lättretlig.
som om det ligger och pyser lite.
glöder.

det går inte an en fredag med mys på programmet.
skärpning på mig.

go helg folks.

en halv ser helheten

sitter i biomörkret och ser jorden gå under.
bokstavligen.
landmassor försvinner i havet, jordytan spricker och sprutande lava dränker det som en gång kallades civilisationen.
sitter i biomörkret och ser ett par stackare kämpa tillsammans för att överleva och om möjligt ta sig sig till en av de fåtaliga platser där en viss chans till fortsatt liv finns. mitt bland alla fantastiska datoreffekter och svulstiga massförstörelsescener i skön harmoni med stråkar och trumpeter finns det också (naturligtvis) plats för den lilla människan och närhet till sin nästa och sina kära.
sitter i biomörkret och får plötsligt en vansinnig längtan efter att krama min käresta.
den vackraste av alla.

inte så mycket kanske för att filmens inte helt djupa manus skulle få mig på sådana tankar, nej mer för att händelsen som sådan och möjligen den inbyggda smygmoralen om att ta vara på kärleken i vilken form det än må handla om, triggar den alltid närvarande längtanskänslan att rusa upp i maxläge.
du kanske kallar mig larvig eller ytlig som går igång känslomässigt på en sådan popcorn-rulle som utspelas framför mina ögon.

men kom igen.
hur många gånger har inte du kanske hört en låt, sett en filmscen, läst en bok eller fått en story berättad för dig som verkligen fått din längtan och dina sinnen att reagera…?
för mig sker det så ofta så jag tappat räkningen för länge sedan.

den här hösten har satt mitt känslosamma sinne i hetluften på alla de sätt.
man är aldrig för gammal för att känna och ta till sig.
med nya insikter i livet, och kanske märkt av det nu förgångna och arkiverade, har jag på något sätt bränt in i mitt eget medvetande att man aldrig ska ge upp att titta inåt.
i själen.
aldrig.

ändå kan jag i mångt och mycket fortfarande bete mig helt uppåt väggarna.
som att man borde vara stoisk och okrossbar.
idiotiskt i så fall.
jag har också fruktansvärda dagar.
när allt går snett.
när tankar på det som hänt rusar genom min kropp och lämnar mörka spår i mitt medvetande.
ibland stänger jag av.
stänger ned mörkret och det onda.
men det kommer alltid tillbaka och sätter sig på axlarna.
gör dem blytunga och vansinnigt påfrestande att hålla raka.

som beskyddare och starkt (?) lejon är det som att jag ibland inte tillåter mig att skrika ut min gråt och oro i den frekvens man kanske borde.
den vackraste ser dock alltid rakt in i mig.
hon känner mig och min väg.
hon känner mitt liv och mina tankar.
hon läser mina sinnen lika bra som jag någonsin läst hennes.
kalla det samhörighet.

jag talar om att ett liv utan henne skulle vara som att försvinna rakt ned i en av de gigantiska lavaströmmarna på duken framför mig där i biomörkret.
att då stå som en naken invid framför henne med hela sin själ blottad är helt naturligt och underbart.
ett med känslorna.
ett med den alltid sökta harmonin.
två energier som sluter sig i varandra.
det är lätt och vackert.
en helhet.

jag vill vara allt hon önskar.
allt hon saknat.
jag vill vara det så mycket att jag möjligen glömmer bort att ibland själv få vara som en orolig liten parvel.
vilket vi nog alla behöver lite till mans (och kvinna).

självinsikten håller mig dessbättre för det mesta på tårna.
gör att jag varje dag kan se hur jag kan bli en bättre man, en bättre pappa och en bättre människa.
livet rullar på med de förutsättningar vi fått i våra händer.
vi gör det bästa vi kan.

i biomörkret sitter jag och ler åt den ytliga hollywood-underhållningen.
hjärtat vill till hennes närhet och värme.
den fåniga filmen påverkar mig på ett sätt jag inte hade förväntat mig.

och jävlar vad jag längtar.

dags för sprut

strax iväg mot det som förhoppningsvis ska bli en enkel liten vaccineringsutflykt ihop med dotter.
kan man lita på det?
tror jag på det själv?

kaos eller easy street?

away we go.

***

uppdaterat torsdag em:
jo men det VAR ju easy street!
nr 4 på kölappen och vänlig sköterska.
helt perfekt.

och det stack bara liiite.

lite mitt i

regnet, eller tja något som kanske mer liknar regn blandat med snö, faller envist utanför kontorsfönstret.
lunchdags är det också.
dags att ta på sig stora rocken och ge sig ut en sväng.
måste till bilioteket och lämna tillbaka ett par böcker som går ut just i denna dag.
några böter vill man icke ha.

ikväll ni.
bio med Mellan.
katastroffilmsdags.
2012.
åsikterna hittills blandar högt och lågt.
viss förväntan finns dock.

***

i morgon förhoppningvis vaccinationsdags för yours truly och dotter.
jag skriver förhoppningsvis.
en kollega på jobbet pratar om kaosscener och köer värre än bruce springsteen i göteborg 1985…..om du minns…

annars är det ju en typiskt mitt emellan dag.
lika långt från den gångna helgen som till den kommande.

men krönet närmar sig.
till eftermiddagen vänder det!

höstligt härlig vecka

låg frekvens på uppdateringen här den senaste veckan.
det blir ju så ibland.
det finns så mycket annat som pockar på.
i världen utanför bloggvärlden.

vad har hänt då?

jo, tex har det dansats och teaterapats sig igen.
den årliga höst/vinter-festen på jobbet.
succé igen förstås tyckte de som glodde på oss glada amatörer som kraxade fram våra sånger och vitsar från en upplyst scen.
märkligt nog alltid lika mäktigt att stå där med strålkastarna i ögonen och skuggorna bakom oss.

och så veckans avslutning med vackra A.
längtan som får sin belöning.
varma kramar, bar hud.
mjuka, sökande läppar.

och… jag skriver bara:
rårakor med stekt fläsk
igen för säkerhets skull:
rårakor med stekt fläsk!
himmelskt gott och rustikt rejält.
som att smaka på gudagott mitt i myllan.
rätt mat i rätt miljö.
hemlagat med kärlek.
den kvinnan vet att laga mat.
ännu en rätt som passar i den egenkomponerade receptbok jag tjatar på henne att hon ska sammanställa.
för att citera ett trendigt ord: en rejäl munknullning!

för att inte tala om söndagens köttfärssoppa.
höstligt härligt och murrigt mumsigt.
ja herregud.

en vecka då teaterblodet, smaklökarna, kärlekstörsten och den stora känslan av välbefinnande fick sitt.

tjänstemannens klagan

novemberveckan startar med en rejäl försovningsmorgon.
som får oss att express-stressa till skola och jobb.
uppe i varv.
utan frukost i magen.
bra början.
inte.
och plötsligt tar det stopp.
rejält stopp.
kontraster.
tempoförändring.
efter fikarasten är det som om dagen går in i riktigt slow mode.
ni vet, när det känns som om man aldrig kommer in i matchen.

på eftermiddagen blir det än värre när det vankas måndagsmöte.
det är som om någon hällt sirap i urverket.
på riktigt.
knappt styrfart på klockan och jag känner hur det drar i ögonen.
tvingar mig själv till att skriva en massa oviktiga ord på papperet framför mig för att hålla ögonen öppna.
längst ned står det jävla måndagsmöte.

och av vädret ute blir man inte mycket gladare.
iskalla vindar under gråmulna moln stör min lunchpromenad, men jag stretar på i motvinden och förbannar att det känns som att dessa gråa dagar skyndar aldrig på.

***

kan visa sig vara en genialisk idé att jag och vackra A åkte till göteborg för att se den gode östgöten winnerbäcks turnépremiärhelg.
läser om att nya konserter är inställda så här i svinis-tider.

***

länge sedan man läste en stund i kvällningen nu.
kan bli läge denna mörka måndag.