veckan börjar med ett möte i skolan hos Mellan.
det diskuteras skolarbetet, betygsläget och framtiden.
positiva lärare konstaterar att grabben har potential och att han har det lätt för sig att skapa resultat.
sista tiden har dock andra, tråkiga händelser, hindrat den naturliga skolgången med det rätta fokuset.
han har börjat hänga med fel klientel i den s.k ”kompiskretsen”.
inte enligt honom själv naturligtvis.
vi har fel i hans ögon och ord.
vi har dock inte fel, och olustkänslorna har växt sig starka i hans mamma och mig under en tid.
i förra veckan kulminerade detta i en serie händelser i just skolan som mynnade ut i akuta möten.
nu har vi satt ned foten.
markerat att gränsen är överskriden.
det är tufft läge.
både för honom och oss.
vi, de taskiga föräldrarna.
som en dag hoppas att han ändå ska tacka oss för att vi grep in, ändrade händelsernas gång.
förra veckan dessutom sjukdom hos dotter och jag själv med krassliga symptom.
en förstående chef på jobbet som dock lät mig jobba hemifrån ett par dagar.
idag frågade hon hur det kändes inför arbetsveckan.
jag svarade precis som jag känner just nu.
att jag hoppas på en skönare start den här veckan.
det är så mycket som funkar bra i mitt liv.
så oerhört bra.
det är saker som strular och ställer till oreda.
balansen.
den måste finnas där någonstans.
klart att det hela påverkar en i längden.
att dessutom januari/februari är direkta helvetesmånader efter julens alla utsvävningar i privatekonomin gör ju inte saken bättre.
t o m Den Vackra hör ju på min röst i vissa lägen att jag är bekymrad.
jag hoppas den här veckan bjuder på mindre motstånd.
inte mycket liv här på bloggen den senaste veckan.
det blir så ibland.
just nu har det varit mycket i kulan, sjuka barn, besvärliga barn och februaritungt huvud på lejonet själv.
kändes ett tag som bacillerna jagade mig för att försöka göra mig helt kraftlös under ett par dagar, men jag lyckades slinka ur sjukgreppet trots allt.
nu fredag på jobbet, första jobbdagen sedan i måndags. (tack chefen för att jag fick jobba hemma)
och här finns som vanligt en mängd papper att styra upp.
detta lejon kan nu känna varje morgon som ett uppvaknande i den frodiga djungeln.
ja inte helger då kanske.
men alla andra dagar.
tänk att slå upp sina sinnen till ljudet av skrikande fåglar, brölande bufflar på väg till sitt vattenhål för att dricka, skränande apor som vigt slänger sig från träd till träd i den alltigenom grönskande massan.
vad är väl detta om inte ett sorts homecoming för detta lejon till sin rätta miljö?
och vad är väl nu detta egentligen då?
jo, det är min alldeles nya alarmsignal till mobilen.
som ger intrycket av att vakna upp djungeln.
att ligga där och känna in atmosfären.
det är ett fasligt liv på morgnarna numera här i lyan.
man vaknar.
till och med dotter i annat rum hör ljuden från vildmarken.
och vill höra igen och igen.
mysigt, var hennes omdöme.
welcome to the jungle.
efter maten (grekiska färsbiffar med citronpotatis…mycket…mycket…mmmm).
sitter med en kopp java på maten och skummar senaste nyheterna på webben.
ett par rader ner kommer det:
visst har du väl alltid undrat över vem som sköt mest just där du bor?
någon här på jobbet frågade om jag som älskar film hade stor stund i går kväll.
med anledningav guldbaggegalan.
låt mig säga så här;
nej.
den svenska filmgalan lyckas år efter år med konsttycket att bli ett svårsmält stycke.
två desperata timmar för att försöka likna oscars.
det blir lika patetiskt varje år.
otroligt nog knäppte jag på tv:n (efter nattning) vid 21.30 för att se slutet, och det festligaste var att se en uppskruvad dansk (!) ta emot pris för bästa film (män som hatar kvinnor).
då var det lite livat, iaf på scen.
den sk filmpubliken såg som vanligt helt nollställda ut.
sedan kom sportnytt.
ordningen återställd.
avslutade lördagen med att titta på filmen om Benjamin Buttons otroliga liv.
ni vet, historien om benjamin (i brad pitts gestalt) som föds som en åldring och sakta blir yngre genom åren som går samtidigt som han får vara med om världskrig, samhällsomstörtningar och framför allt möta sitt livs kärlek och se henne åldras ifrån honom.
en fascinerande film om livet och döden och vår längtan efter kärleken.
jag känner mig märkbart tagen av filmen när den rullat klart, och strax efter drabbas jag av en enorm gråtattack (och tänker på att det är tur att dottern sover..) som håller i sig länge.
inom mig rullar allt upp, tankar, bekymmer, glädje, vardagen, den hårda hösten. framför allt denna tuffa höst med så många känslor och funderingar.
det som var, det som blev och hur allt hänger ihop.
min längtan, min glädje och min oro.
i en scen i denna vackra film omfamnar benjamin sin kärlek daisy framför en spegel och säger: ”jag vill minnas oss precis i det här ögonblicket….”, ett ögonblick så starkt att jag måste sätta dvd:n på paus och tyst för mig själv studera ett foto på bokhylla. det visar vackra A och mig kind mot kind en vacker sensommardag på österlen. och jag förstår precis vad filmens huvudperson menar.
hur han känner i sitt hjärta.
filmen känns som en sorts hyllning till kärleken och livet, trots att döden är märkbart närvarande.
jag känner hur jag lever här och nu, bär mina svårigheter och bekymmer.
men också mitt hopp och min kärlek till mina barn. alla mina barn.
och den väldiga kärleken till kvinnan jag älskar.
här och nu.
det är livet.
vaknade upp till en lördag när det kändes som om jag precis gått och lagt mig.
vilket jag nästan hade också.
hemkommen från det årliga partajet med det galna teatergänget på jobbet.
och lyckat var det också, god mat i massor (tapas-rätter så bordet dignade), gott vin i måttliga mängder, filmversionen av vår cabarét från i höstas vilket fick alla att för ett ögonblick vara tillbaka där på scen och i kulisser, och så slutligen musik och dans i en hejdlös mängd.
kroppen sade logiskt nog till i morse att den hade ont och var stel efter att ha hoppat runt och spelat luftgitarr som en galning till Irons Maidens ”the number of the beast”
(jag!!? verkligen?! jag!!? ja… just jag…)
promenaden fram på dagen tillsammans med dotter i kylan var stärkande och välbehövlig.
men visst var det en trevlig kväll.
bara glada miner och skönt snack om kommande år i showbiz-branschen.
man kan ju knappt tro att det är sant, men visst tackade detta gamla lejon ja till ännu en säsong av pinsamheter och halvtaskiga skämt i ironiform.
jag säger då det.
av rubriken innan alltså.
ja så har ännu en vecka gått.
vart tog den vägen då?
plötsligt lallade dagarna på, och nu sitter vi här med en fredag igen.
med kyla och snö.
jobbet har märkbart rullat på och plötsligt har jag varit både här och där och petat lite i röran, med följd att dagarna liksom bara försvunnit.
trötta kvällar och häng i soffan.
en skön början på veckan nere hos vackra A.
sådant behöver man mer av.
nu stundar en barnhelg och kommande vecka.
allt är som vanligt igen i veckohanteringen.
nästan.
kidsen kommer först i morgon, för ikväll stundar nämligen återträff med teaterapa-gänget!
lite god mat, dryck och framför allt en första gemensam visning av vår bejublade scenföreställning från slutet av november.
kommer ju bli hur kul som helst.
och vansinnigt pinsamt förstås.
för hur mycket gillar du att se och framför allt höra dig själv inspelad….?
hu.
men på fredagar kan man svälja allt.
nu kommer den ju igen!
den sköna helgen.
fast man måste i ärlighetens namn tillstå att arbetsveckan har gått fort värre.
och det är väl så bra det kan bli.
nu är det dock ledighetsdags igen, och den här helgen betyder också vuxen samvaro med kvinnan i mitt liv.
nu hoppas vi på klara och hyggliga vägar.
dags att styra ned mot det södra riket igen!
god helg på er!
min mellanpöjk fyller 15 i år.
fyller moppe, som vi sade förr.
han växer snabbt, både på längden och i sinnet.
ändå vet man inte riktigt vad som försiggår i tonårstankarna.
om hur han ser världen.
samtidigt ska det vara tufft och coolt.
ni vet ju hur det är.
tidigare ikväll var jag inne i hans rum för att hämta en sak.
plötsligt insåg jag att något var annorlunda.
så såg jag vad det var, ovanför hans säng satt en litet, litet, fotografi i en lika liten ram.
jag känner igen fotot, men har inte sett det på länge.
jag log så där fånigt som bara en förälder kan göra.
det lilla fotot föreställer två katter som fanns när grabbarna var små.
just de här katterna var länge Mellans älsklingar, och han sörjde länge när de blev gamla och for till katthimlen.
nu har han alltså fotot ovanför sängen.
det är lite gulligt tycker jag.
