Ny miljö, häng med!

Ja, men ni ev tappra som finns kvar kan väl hänga med till ny miljö och ny bloggplattform.
Kalla det en reboot eller nåt.

Lite nya grepp, lite ny design.
Samma person.

Lejonet kör vidare här!

Only out in the countryside folks

I helgen var vi på konstutställning. Eller konstinstallation kanske är ett bättre ord.
En stor äng mitt i småländska naturen, intill en sjö. Ett antal installationer i ljus och ljud som förvandlar den mörka fredagshimlen till något alldeles speciellt! Andra gången jag såg detta, och det är bara att imponeras av den fantasifullhet och kreativitet som försiggår i de här kretsarna.
Sedan blev det ”efterfest” hos det par som ligger bakom ett antal av konstverken. Eller, fest och fest. Vi skulle ju bara stanna en stund och prata lite. Då var klockan runt nio i höstkvällen.
Framåt halv tre på natten var vi hemma!

Sannerligen en trevlig kväll i glada vänners lag.

 

****

Annars då?
Jorå, Kristianstad fick en påhälsning under lördagen där det vankades både garnshopping och klädshopping. Mer eller mindre planerat vad gäller garnaffären, men högst spontant vad gäller kläder. Märkligt att det alltid blir så.

Snipp snapp så är plötsligt helgen slut.
Då har man ju iof hunnit med att mysa gott och uppleva den sällsamma känslan av trivsel och närhet som bor i våra kroppar under dessa hjärtfulla dagar.

Och idag då?
Idag är det tisdag och utanför mitt kontorsfönster sliter höstvinden i de nyligen planterade träden och buskarna som vore det en ständig havsbris som letar sig in bland betong och cement.

Kontraster.

 

Bakom gråa gardiner syns ju inte höstsolen!

Jamen hållå då!
Finns ni kvar?
Ni få som ev läste lite här då och då.
Jag finns kvar och möter hösten med stort förtroende.
Precis som vanligt.

Sommarn kom och gick.
Upplevelser och aktiviteter.
Barn och käresta.

Nu kör vi väl hösten också. Ok?

****

Dagens i-landsproblem på kontoret; den automatstyrda solgardin som ska glida ned vid för mycket sol verkar leva sitt eget liv.
Stannar uppe när höstsolen gassar på, kommer ned när solen går i moln och håller sig borta.
Mycket förvirrande, och mycket irriterande.
Dessutom vill man väl ha så mycket sol som möjligt in i sina rum nu när hösten och vintern närmar sig?

***

Mot fredag och ännu en tripp ned till den älskade.
Lägg till detta en ledig dag imorgon så fattar ni ju att det blir extra skönt att möta just denna fredag.

***

Ni som möjligen undrar var jag annars håller hus i bloggosfären kan kolla här.
Det är ju förstås en fördel om ni gillar film dårå.

Ja det var väl allt just nu.

Leisuretime is mindtime

Och tiden bara går.
Plötsligt är semestern och ledigheten här.
Den som varit så inväntad.
Så åtråvärd och efterlängtad.

Det är dubbla känslor.
Dels vetskapen om att ett antal av väldigt många måsten inte existerar i denna semestertid. Lite lagom lagom rebelliskt gör-vad-jag-vibbar som tillåts ta över medvetandet för en stund.
Men dels också en viss stress inför faktumet att man vill få ut så mycket av det hela som möjligt. Och framför allt;att ge barnen en fin semester.

Även om förnuftet säger att man inte alls ska hänga upp sig mycket på det, bända ut och in på sin ekonomi, pussla så att svetten lacka för att hitta den perfekta lösningen, så vill man göra det bra, fint och det skönaste semestern ever.

Ok, trots det så är det en härlig tid just nu.
Och frågan är om inte de absolut bästa tiden är dessa dagar omedelbart före.
Rent tekniskt börjar ju inte semestern förrän i morgon måndag.
Plötsligt blev också söndagen betydligt mer attraktiv och trivsam.

Utanför mitt köksfönster drar molnen upp över horisonten och låter ana en förestående vägg av regn denna söndag.
Det bästa är att det inte känns som en omedelbar katastrof.
Det finns ju fler dagar att ta av.

De regellösa.
De softa.
Dagarna med inga plikter.

Om jag bara får ihop allt ovan dårå.

and you told me the wall was down long ago

Den nya utsikten från det nya kontorsfönstret i det nya kontorshuset är för tillfället som att titta ut på en gammal husfasad från ett gammalt bortglömt kvarter i forna DDR.
För tillfället?
Vem skojar jag med?
Det är ju så här det ska se ut nu och framöver från mitt fönster.

En inbyggd gård som ska bestå av kullersten och enstaka buskar.
Allt man ser är nyvit betong och en jäkla massa kontorsfönster.
Plus en elektrisk markis som tycks bestämma utifrån helt galna grunder när det är dags att komma ned framför fönstren.

Trots att det ska var splitter nytt känns utsikten gammal och gisten.
Tungsint och svårmodig.
Det forna östblocket försvann aldrig, det tog en paus och återuppstod i form att ett kontorskomplex i Sverige 2011.

Jag sa att jag var klar här va?

Days of the past and the present

Och dagarna liksom bara rinner på.
Veckor läggs till veckor.
Sommaren tar ett allt bastantare grepp om oss.
Och då menar jag med allt vad det innebär vädermässigt också.
Sol, regn och åska.
Part of the experience.

Det finns så mycket jag skulle kunna redogöra för.
Som hänt sedan sist.
Helgerna med Den Vackra.
Utflykten till Österlen.
En eftermiddag i en sanddyn vid havet.
Känslan av att susa fram längs vägar i det grönaste av sommarsverige.
Kampen mot gräset med hjälp av en gammal men rejäl klippare.
Timmarna tillsammans i en sakta gungande, gnisslande, hammock.
En loppmarknad i stekhet värme med kaffepaus i en trädgård där träden är smyckade med hängande kaffekoppar.

Det finns så mycket jag skulle kunna skriva om den andra vardagen.
Jobbet som flyttat till nya, trista och sterila, lokaler.
Känslan av att jag har gjort mitt här.
Ett lönesamtalsmöte med chefen som utvecklades till något helt annat, där inneboende frustration och alltför mycket sväljande av felaktigheter (i mina ögon) fick utlopp. Ett givande och ärligt möte. Som antagligen inte leder till något annat än att en. ev liten löneförhöjning lär bli än mycket mindre.

Men ibland måste man stå upp för det som man upplever är fel.

Igår ett rasande mäktigt åskväder över min stad.
Ljungande blixtar och olycksbådande muller som övergick i smällar ju närmare ovädret kom.
Eftersom jag bor på en höjd med utsikt över min stad var scenariot som hämtat ur en film när naturkrafterna visade upp sina muskler.
Mäktigt.

Idag söndag.
Dagarna rinner på.

 

and together they created futuristic shapes of all that lays ahead

Lördag i Småland.
Solen tjafsar med molnen på himlen, vem ska bestämma?
Placerad framför den enorma (nåja) roterande sågklingan.
De bara händerna värker, är fulla med kåda och stickor.
En trädstam kommer frammatad och jag kapar den rätt snyggt i en rörelse, nästan lite glatt förvånad.
Händerna läskigt nära klingan men trots det känner jag ett lugn när rytmen börjar hittas.
Dock inte utan att hela tiden frukta det vasstandade mekaniska odjurets käft.

Bredvid mig står den Vackra och matar på de träd vilka vi samlat ihop och kvistat av bara helgen innan.
Vi kör ett teamwork, en samstämmig stund, ett enhetligt jobb där vi tycks bli ett och faller in en behaglig rytm.
Som att älska tillsammans på en perfekt våglängd, tänker jag där jag står och känner mig lite macho mitt i oljudet.
Jag tror nog min vackra partner anar mitt machotänk och smygler lite åt mig då och då.

Senare på kvällen firar vi segern över trädstammarna med rött vin och kött på en grill som plötsligt måste räddas undan ett skyfall från en blåsvart kvällshimmel.
Sånger på tv, tröttheten som smyger sig på.
Känslan av att lägga sin trötta kropp intill hennes varma och lena skapelse.

Söndag kommer rullande med ett regn.
Vi känner tillåtelse att vara lite behagligt slöa.
Som ett förstapris efter gårdagens kamp mot stickor och strån.
Det är kramar, pussar och lite allmänt häng.

Ännu en i raden av alla sinnligt sköna helger vi har tillsammans.
Kärlek, humor, allvar och allt däremellan.

Helg med hockeyfinal och Melodifestival säger du kanske.

Jag säger helg som blir till dagar som räknas.

and the winds in the spring sings of many things to come

Inget är som morronkaffet en söndag.

En sen tillställning fredag kväll får synnerligen jobbiga efterskvalp.
Återhämtningsfasen är jäklar så mycket längre mot förr.
The times they are changing.

Valborg firas i stillhet med dotter som vill ta ett kik på den brinnande brasan.
Vi bränner ut det sista av vintern, får oss till livs en lågbudgetvariant av fyrverkerier och går sedan hem och ser hur Tre Kronor får hockeyspö av lillebror Norge på tv3.

Som för att döva pinsamheten i detta faktum avslutas dumburksintaget i sällskap med Tom Cruise i Speilbergs underskattade ”Världarnas Krig” (mer om denna snart i en filmblogg nära dig).

Söndag förmiddag.
Det är tyst i huset.
Majvädret vet nog inte riktigt om det ska ta på bästa vårutstyrseln eller om April-blåsan ska få hänga med en stund till.
Små försök till solsken görs.
Det kan gå hela vägen lagom till eftermiddagen.

Det finns ett pirr i kroppen.
Något som gör att känslan av förändring i livssituationen ofta lurar upp till ytan. Hemma-känslan förflyttas. Tankar som allt som oftast är där mer än här. Sekundsnabba inre bilder då jag kan förnimma doften av ett speciellt träd, det minsta lilla vindomslag i luften, ljudet av en ladugårdsmaskin någonstans i grannskapet, den speciella brisen som kommer just på samma ställe. Här är där, där är här. Hemma är hemma och borta är hemma.

Tankarna talar i tysthet och bandet som alltid känns.
Trots detta saknas hennes hand i min, den fysiska värmen intill och någon som häcklar mig på morgonen när den lilla kopparslagaren gör allt för att påminna mig om att man uppenbarligen blir äldre.

Framtiden är dock hoppfullt pusslande.

Första Maj.
Dricker mitt kaffe i en stilla salut.

Till sist:

Fick påskbesök

En vårhälsning från förra helgen:

Mandelmanns Trädgårdar på Österlen.
Väl värt ett besök.

and the sunbeam straight in my heart this wonderful day tells me of you

Strålande solsken igen.
Borta är gårdagens trista vindar och mulna moln.
I sanning ett aprilväder.
Som inte verkar kunna bestämma sig.

Grönsallad med kyckling till lunch.
Sommarlätt och krispigt.
Och fredag.

Helg med barnen.
Valborg och allt det där.
Stora frågan är om man lyckas undvika det obligatoriska besöket på det sunkiga tivolit som annars är lite statndardförfarande genom åren.
Misstänker att jag kanske inte kommer undan.

Andra tankar att fundera på under promenaden i solskenet som ligger behagligt nära sommarvärme på utvalda vindfria ställen är att trots närvaron av fredag så betyder det inte att jag får krama Den Vackra denna kväll.
Lite gnagande är just detta faktum.

Längtan lever hand i hand med vardagen.

and if it was the last night on earth for humanity I wouldn´t have spent it any other place but here with you

Långhelg är alltid gångbart.
Mycket vill ha mer.
Nu var det visst påsk som låg till grunden för de fria timmarna.
Men framför allt en helg med känslor, levande och dynamisk kärlek.

Hanöbukt i all sin prakt en påskafton

Under denna första vardagsmorgon efter helgen, i bilen på väg hem från mitt Paradis med tystnaden som enda sällskap, låter jag mina tankar fara iväg, sortera och känna in.
Mitt sinne har tagit emot mycket de här dagarna.
Kroppen har fått leva.
Fysiskt och sinnligt.
Ett brokigt pärlband med stänk från både smålänsk skog i motorsågens och svettens anda till njutbar sinnlighet där ögat skådat ut över en bukt på Österlen, från det stilla lugnet under solen där dess strålar träffar två kroppar i all sin nakenhet i sällskap med naturens musik som skvallrar om en galet snabb ankommen sommardag till en levande, intensiv, utvecklande och på intet sätt stillastående djup diskussion om relationer, rädsla, gamla sår och dynamik.

Gång på gång tänker jag på en gammal sång av Paul Simon med textraden my love for you is so strong I´m afraid I will overload… Har ni någon gång känt att det som känns i kroppen knappast går att beskriva i ord? Fast man vill så gärna.
Ihop med Den Vackra bubblar det i mig.
Jag känner hur adrenalinet rusar i kroppen i takt med alla mina känslor, det under många år så svältfödda hjärtat strålar av det rödaste rött.
I takt med många av våra intensiva och ständigt lärande samtal om allt, ALLT, sprutar tanlevindlarna fullkomligt ur mig. Aldrig någonsin har jag mött en likasinnad att studsa bollarna på planket med.
Vi är debattörer, stenvändare  som känner det spänningssammansatta flöda ur kropparna.

Den Vackra ifrågasätter och får MIG att tänka i nya läror.
Hon visar sina versioner.
Sina tankar om bollarna som studsar i retur.

Det är som ett galet, färgstarkt fyrverkeri.
Vi är lika och olika.
Vi bär på samma rädslor men ändå inte.
Hon blottar sitt innersta för mig, jag ser rakt in och absorberar hennes energier och jag lämnar ut mina rädslor.

Vi älskar ordens tyngd, sköljer ur farhågor och tyst oro.
Det är levande.
Kittlande.
Läskigt.
Men ändå tryggt.

Hon är min bästa vän.
Min älskade.
Min lärare.
Mitt öde och sammanbundna.
Min gåta som jag aldrig vill lösa klart.
Hon får mig att skratta och tjusa.
Hon utmanar.
Hon är vägen och allt där bakom.
Mitt rödaste känner att hon är stark, trygg och älskar livet.
Att föra djupa samtal med henne är att älska med orden.
Energin.
Kraften.
Balansen.
Klimaxet.

Vi gör saker jag aldrig gjort.
Jag känner känslor jag aldrig gjort.
Helgens olika dagar bjuder på en sådan färsgtark palett av…ALLT…så skulle jorden gå under i dag skulle jag ändå ha upplevt allt som mitt rödaste hjärta någonsin strävat efter.
I minnesbanken rusar sekundsnabba bilder av fyra dagar med allt som är värt att älska.
Den här påsken kan vara den mest fantastiska jag upplevt.

Lova mig att aldrig förändra en tum av dig själv min Vackra.
Jag älskar varje sekund av allt.

Det är dagarna som dessa som räknas.